Vila i frid

I förra veckan fick jag ett telefonsamtal om att min bonusmorfar gått bort. Att han inte har ont längre. Man är aldrig riktigt beredd fast man vet. Vet att det kommer hända. Varje vaken dag ger ett hopp.
Min biologiska morfar har aldrig funnits för mig. Han söp bort sitt liv, valde en annan dimension.
Jag sörjer med mina systrar, vars morfar valde att vara min "morfar" också. Släktband är inte alltid blodsband. Familjen är den vi själva väljer.
Valde att skjuta undan min sorg en stund och försökte jobba på som vanligt. Rutiner som ligger i ryggmärgen hjälper en framåt i sådana lägen, och vetskapen om att andra i min omgivning behöver mig gav mig också styrka såklart.

Så kom då denna dagen.
Lördag. Arbetsdag. En halvtimme in på dagen, när jag skulle hämta ett dokument på service fick jag beskedet att även du lämnat oss. Älskade vän <3 Så länge du tappert kämpat, känner få med så gott hjärta som du. Det var du som alltid hade ett leende, kloka ord och fick oss att skratta. Det var du som vågade prata med mig öppet om tumörer och cancer när jag fick min förändring. Nu orkade du inte mer och fick somna in hos familjen. Jävla cancerhelvete!

Jag försökte verkligen. Men fick överge arbetsdagen. Tårarna tar liksom aldig slut.

Underbara Eli och vackra Eva, vila i frid. Jag älskar er. <3

Äntligen min tur

17 dgr :)
Så länge sedan är det jag äntligen fick min alldeles egna efterlängtade lägenhet!
Tack vare fantastiska vänner gick flytten otroligt smidigt och jag boade in mig på bara några dagar. Jag trivs ypperligt bra, det är en obeskrivligt skön känsla. MIN borg, på sjätte våningen. Inglasad balkong, älskar att se trädkronorna precis utanför fönstret.
Sedan att några har invändningar mot att det blev Kortedala stör mig inte det minsta. Här är vackert, lugnt och nära till allt. Taskigt med parkeringsplatser bara, men sådant löser sig allt eftersom.

Satt imorse och läste mina inlägg sedan tidigare och blev nästan lite berörd själv. Så mycket som har hänt detta året, väldigt omtumlande. MEN det har gjort mig starkare, lugnare, gladare och mer självsäker. Det är så otroligt viktigt att lyssna på signalerna och följa magkänslan. Inte alltid lätt, men då är det heller ingen utmaning. Och det är ofta de som formar oss.

Annars rullar livet på som vanligt. Jag jobbar, ler, dansar, är mamma och vän. Är lika rapp i käften när det gäller, lika mjuk i dansen, samma busiga jag. Ger och tar. På mina villkor såklart :)

Har faktiskt börjat kikat lite på en dejtingsajt. Inte för att jag vill ha något förhållande, utan mer för att jag kan. Det är kul med lite nya chattkonversationer. Sedan får vi se vad som händer.
Men inte redo för någon relation mer än vänskap.
Å där får jag så mycket, mina vänner och dansisar berikar verkligen mitt liv! Ni är bäst <3

Dags att plocka iordning lite här hemma, barnen kommer idag <3
Ha det gott, ta hand om varandra!!

Tacksamhet

Vad är tacksamhet för dig?
Vad krävs för att vi ska kunna känna tacksamhet?


Dagar som är tunga och grå är det väldigt svårt att känna positiva tankar, och hitta tacksamheten. Att hitta ngt bra över huvudtaget i den gråa sörjan är extremt jobbigt.
Men det går!
Throw me to the wolves and I'll come back as a leader of the pack!
Det finns alltid inom oss, styrkan. Även den hamnar i viloläge och kommer tillbaka, lite starkare och mer förståndig för varje gång!

Idag känner jag stor tacksamhet! Jag har, inom loppet av en vecka, tacklat rädslan två ggr och vunnit!
Att jag just idag har bråkat med min migrän stör mig inte så mycket.
1. Min tumör har slutat växa! Efter år av oro och kontinuerliga kontroller
2. Vi var en hårsmån från att krocka, klarar oss utan en skråma

Även om jag är jävligt less på min boende situation, kan känna en saknad efter någon, är trött och jävlig och enveten och skitjobbig emellanåt ... så är jag idag tacksam. Det finns en mening för mig, för dig - ge fan aldrig upp!

Älska dig själv, acceptera och respektera dig själv!! Så kommer resten av sig självt

Nu ska jag bara lära mig att skynda långsamt... gaaaah
Tur jag har dansens magiska värld att virvla mig in i

Puss på er!

Vi vann

Det är en overklig och omfattande känsla. Vi vann!

Söndagen den 23:e april började som alla andra dagar numera, med huvudvärk och lite lätt panikångest över allt som skulle göras. Men jag hade inga fjärilar i magen, utan var istället fokuserad på vad som skulle packas ner för mig och Maia.

Vi mötte upp Eric och Emma vid pendelparkeringen, och åkte gemensamt mot Munkedal där vi skulle delta i vår andra buggtävling. I Ljungskile måste vi stanna för min huvudvärk har eskalerat och håller på att äta upp mig inifrån. Köper kaffe, dricka och youghurt. Inser att jag återigen glömt ta min medicin, som tur är hittar Eric värktabletter i bilen. Slarvigt gjort av mig, men jag hade ju iaf kommit ihåg mina dansskor. Och knäskydd. Och vattenflaska. Och kläder. Och.....

Väl framme rekar jag lokalerna, toaletten, folket och våra fans :) Allt känns ok och kroppen är förvånansvärt lugn. Kanske har min mentala träning gett resultat? Har kämpat hela april med att förklara för min hjärna att ta det lugnt.. Visst hugger det lite emellanåt, och trycker över bröstet - men det är inte alls lika ofta längre. Och huvudvärken hade avtagit. Skönt!
Jag var ju i gott sällskap, jag kunde slappna av lite.

Vi var många par från Donnum, och många duktiga par från andra klubbar. Jag hade aldrig en tanke på att vi kunde gå så långt. Dans är mins livsglädje, mitt elixir. När jag är på tävlingsgolvet försöker jag bara ta det lite lugnt, och ge Eric all min danskärlek. Semifinalen kändes sådär, men vi fick alla kryss och gick vidare. Finalen kändes bättre, det var jättekul och härligt flow.
När de sedan ropade upp vinnarnumret fattade jag först inte. Jag tittade på Peters rygg, för de är bra, när det just går in att det är ju vårat nummer de ropar upp. Herregud! :)

Tusen tack!
Jag har överbevisat mig själv att jag kan! Trots alla jävla åkommor min kropp vill tvinga på mig så bemästrar jag det och ställer mig längst upp på prispallen!
Tack Eric, som alltid finns där! Jag älskar dig <3
Tack Dan, för att du alltid har trott på mig!

På hemvägen fattar jag fortfarande inte. Än idag har det liksom inte riktigt gått in.

Men en sak vet jag - Dans Är Magi <3

Jag Hör

Igår fick jag vara med om en fantastisk upplevelse.
Jag var inbjuden av Cochlear att hålla en liten föreläsning på ett av deras event. Prata inför personal, hörselskadade, andra CI patienter och dess anhöriga. Ville jag ställa upp? OM jag ville!! Så mycket som Cochlear gjort för mig är detta det minsta jag kan göra för dem!
Och inte minst för alla patienter och deras anhöriga, att kunna ge inblick i hur det är att vara hörselskadad. Att kunna ge dem min resa, ge dem svar på frågor och funderingar jag aldrig fick.
Det var otroligt kul, och blev väldigt uppskattat.

Har ju i så många år drömt om att få föreläsa, och nu fick jag 15 minuters verklighet :)
Jag gör gärna om det!

Jag har varit "öronbarn" sedan jag var pytteliten. Öroninflammationer, operationer, rör i öronen.. you name it. Min stackars mamma och mormor hade ett h-e med detta lilla skrikiga kolik barn :)
Vid ca 6 års ålder lyckades jag pilla ut ett smalt rör med massa "sniglar" på, det visade sig vara polyper. Ännu en operation och jag blev av med två hörselben i höger öra.

Jag förnekade tyvärr mitt handikapp under hela min skoltid, jag kämpade mig igenom dessa 12 åren och fick iaf någorlunda betyg. Jag valde samhällsvetenskaplig linje för min dröm var att bli ridande polis. I andra ring får jag veta att det kan jag inte bli. Dels pga min hörselskada.

Självkänslan under dessa år var inte befintlig. Hur ska man kunna hävda sig när man inte hör vad som diskuteras? Hur ska jag kunna hänga med i samtalet när det är andra ljud runtomkring?
Jag hittade olika sätt att ta mig runt problemen. Många såg aldrig problemet.

Mina första år ute i arbetslivet jobbade jag med barn. Där behöver man inte hörapparater... Barn hör man ändå, de har liksom en benägenhet att prata lite högre :)
I samma veva som jag själv blev förälder sadlade jag om till innesäljare, och det var ungefär då som jag insåg att jag hör sämre och sämre och behövde hjälp. När man inte hör sitt barn gråta om nätterna, ropa på sin mamma. När man upplever att man behöver förfölja kunderna, söka deras ansikten för att "se" vad de säger.

Jag hade aldrig hört talats om Cochlear eller benförankrade hjälpmedel. När jag, 2004, var hos öronläkaren som introducerade detta för mig blev jag överrumplad. Han satte en liten metallstav mot mitt skallben bakom örat och rätt var det var kunde jag höra ljud som sekundvisaren på klockan, sköterskan som bläddrade i papper, fläkten till datorn.... Fattar ni vad mycket ljud det finns i ett tyst rum? Beslutet togs att jag skulle få CI implantat.

Jag minns mycket väl när jag skulle hem från sjukhuset efter första operationen 2005, jag trodde ngn förföljde mig. Hann få lite småpanik innan jag insåg att det faktiskt var mina egna fotsteg jag hörde...
Jag fick däremot ingen vidare information om apparaten jag nu bar på.

En dag damp det ner ett fett kuvert i min låda, jag var slumpmässigt utvald att delta i en studie kring min hörselnedsättning och min hörapparat. Så kom jag i kontakt med Cochlear första gången. Ångrar inte en sekund av alla timmar därefter som vi haft tillsammans! En resa av upplevelser, studier, hjälpmedel, filmande och modellsittande. Tusen TACK!!

Det finns naturligtvis nackdelar med bra hörande och implantat också. Huvudvärk, inflammationer, tjutande apparater, kass brusreducering, kan inte använda mössa.... MEN - allt vaggas in i den största fördelen. Jag Hör! Fågelkvitter, vågskvalp, barnens kärlek, musiken, samtalen..
Och självkänslan har hittat mig. Nu äger jag situationen, kan skratta åt den och hantera den.

Är du hörselskadad eller har ngn anhörig som är det? Har ni frågor och funderingar kring detta?
Hör gärna av er till mig <3

Kärlek till er alla
/Mia

Hur kunde jag inte se?

Det har blivit en vardaglig vanesak att minnet sviker mig i och runtomkring hemmet. När barnen ska bli hämtade kommer det oftast alltid sms från dem med påminnelse och vart de är. Inget konstigt med det kan man tycka. Eller att jag glömmer av vad jag ska handla. Eller ATT jag ska handla, glömmer av på vägen dit vart jag är på väg...
Inget konstigt, jag löser det. Inga signaler kommer fram ...

Vågar inte längre åka till stora köpcentrum ensam, det är överväldigande och jag blir alldeles yr. Maia följer gärna med :) Inget konstigt med det. Inga signaler kommer fram...

Min huvudvärk eskalerar och migränen är ett faktum, flera dgr i månaden. Inga värktabletter eller andra medel hjälper. Det hugger i bröstet, i sidan, jag kippar efter luft och hostar till.
Jag hör svaga varningsklockor, men har inte tid att stanna upp å lyssna.

Istället fortsätter jag mitt  race, supermorsan och glädjespridaren tar inte paus. Hon tänker bara på alla andra och sätter inte sig själv i fokus. Hon ger råd som hon kanske skulle ha lyssnat på själv?
Hjärtat rusar och pulsen brusar i öronen. Vanesak du vet.. Bara man orkar le..
En dag i taget, hakuna matata.

Det fanns hopp om en trygghet, en lägenhet. Vi var så nära, men nånstans var det inte meningen att det skulle bli just den lägenheten. Min älskling föll och mår dåligt, jag ställer såklart upp och ger honom den space han behöver. Utan att se mitt behov.

Nånstans i mitt gråa dilemma (som jag totalt förnekat är grått) kommer det in en kvinna som sätter ner foten och får mig att förstå. Hallå... HÄR ÄR JAG! Jag behöver hjälp. Jag behöver inga värktabletter eller ännu mer jobb, jag behöver hjälp. Tack Helena!
Många vänner har många gånger påpekat det för mig (eller hur Jia?) men det går liksom inte in.

Jag har i många år förnekat att jag mår dåligt. Jag har i många år trott att allting löser sig.
Hur kunde jag inte se? Så många symptom som talar om för mig att "hallå fröken, det är dags att ta hand om DIG" Trodde väl kanske att jag gjorde det på sätt och vis - tog hand om mig alla dessa MR besök, alla värktabletter jag fick, alla ggr jag faktiskt vågade gå till läkaren. Läkaren som inte kunde hjälpa mig.

Så jag fick nog. Bestämde mig för att gå till en helt ny läkare.
Var där idag och insåg när jag hör orden komma över mina läppar att det är mig vi pratar om.
Hur har jag inte kunnat se, och förstå?
Jag var iaf där i tid. Fick dessutom beröm för att jag förstod det viktiga i att sätta mig själv först, det är ett stort steg mot vägen till en friskare vardag.

Jag är utmattad.
Jag ska nu varva ner, lyssna på min kropp, förklara för mina barn, göra det som får mig att må bra.
Samtalsterapi, sjukgymnastik, ny MR och medicin.

Skriver inte detta för att söka medlidande.
Utan mer riktat till DIG som kanske ännu inte ser. Eller hör.
Det är otroligt viktigt att du tar hand om dig. <3

Imorgon är en ny dag, ett oskrivet blad. Bara DU bestämmer vad du vill göra med den.
Kram

En vacker dag....

Jag  trodde nånstans att det skulle funka. Jag tror fortfarande det kommer att funka.
Om man slutar att oroa sig för morgondagen och lever i nuet, så är nuet så otroligt mycket lättare att uppleva och känna glädjen av.
Alla har vi spöken i garderoben och olika diagnoser att tacklas med varje dag, men låt inte det bromsa dig. Visa dig själv att du är så mycket bättre, du är unik och så mycket värd!

Jag tackar varenda stjärna för alla mina vänner och allt stöd jag känner i er, all kärlek jag får och all förståelse och tid ni tar er för min skull. Och mina barn, utan er vore jag inget <3

Ta hand om livet, innan livet tar hand om dig.

Vem är du

Hur mycket vill vi veta om varandra egentligen?
Är det verkligen så viktigt att veta "allt" eller kanske det skulle vara så att vi till och med skulle må lite bättre om vi koncentrerar oss på oss själva först?
Vart går gränsen för vetande och snokande? Varför vill man veta? Hur väl känner du dina vänner, arbetskamrater och folk omkring dig?

Jag har många "familjer" omkring mig. Mina arbetskamrater till exempel. Jag tycker väldigt mycket om dem, de är härliga. Men jag vet egentligen inget om dem. Eller inte mycket iaf :)
Vi gjorde ett litet projekt att "berätta ngt jag inte vet om dig", det var kul. Men man fick tänka till lite. Först vad ska man säga? Vad vet de inte om mig? Och sedan, vad vill jag inte att de ska veta? Haha

Mina dansvänner är en annan familj. Nära och trygga. Några av dem har kommit mig väldigt nära och är bland mina bästa vänner. Men fortfarande vet jag ingenting. Är det för att jag inte bryr mig om "skvaller" eller är det för mitt otroligt kassa minne? Jag är en god lyssnare och har ibland kloka svar, men bara i den stunden. Jag bryr mig verkligen om människor omkring mig, men känner inte att jag måste veta allt om alla. Då hade min lilla hjärna och dess två celler nog kollapsat :)

Sedan är det mina allra bästa vänner, de är få. Men oj vad information jag har om dem... mooaohhaa

Men om du frågar mig om sonens favoritfärg, syrrans skostorlek eller hur länge min mormor var sjuk innan hon dog... Jag menar, ska man komma ihåg sådant? Jag vet ju knappt vad jag gjorde igår..
Ja, vissa saker fastnar. Som när vännerna går bort, jag vet att cancer är fruktansvärt orättvist. Men där räcker det. Man måste inte veta hur, när, var eller varför. Jag minns dem. Vännerna. Skratten. <3

Helenas begravning var väldigt fin. Sol, ljus, blommor, vänner och familj. På minnesstunden i Bolåsa hade vi mingel istället för sittning. Typiskt Helena, vilja att alla ska umgås och le. Det var fantastiskt <3 Jag sa till Bettan att det vill jag med ha, då kontrar hon med att det går inte. Inte? Nä, för när vi dör är vi typ 93 och då orkar man inte mingla.. Underbara Bettan <3 Vi tog i hand att leva länge. Att stå på huvud och äta vegetariskt ska tydligen vara ett bra val då :)

Min tokiga son har kastat sig in i nästa projekt. Nu ska datorn säljas (som köptes i höstas) och moppe inföskaffas. My Godness. Vi kom iaf över en bra kampanj på körkortsspecialisten med en utbildningsdag för klass 2 kort i Mölnlycke, men sedan ska man försöka förstå sig på alla dessa annonser. Tur jag har Janne som kan hjälpa mig. Haha
Häromkvällen fick Emil för sig att baka kanelbullar. Det gjorde han. I viss mån. Men goda blev de till slut iaf.

Nu ska vi göra oss i ordning för några timmars foxande och mys i Spekeröd. 

Ha det så gott alla! 

Tiden går så fort

 Hej där! 

Nu var det nästan ett år sedan sist, tiden går ju så himlans fort vare sig man har roligt eller inte. Oftast väljer jag att ha roligt, så då känns det väl lite enklare. Man har ju alltid två val :) 

När man får cred dessutom för att man sprider glädje omkring sig och är ett "lyckopiller" kan jag inget annat än att fortsätta le. Tänk vad mycket mer energi man får av kramar och värme. <3 

2016 var ett spännande år, fastspänd i bergodalbanan tog vi svängarna riktigt bra. Nytt jobb som jag trivs underbart bra på, ny kärlek som jag kan gå genom eld och vatten för och dans dans dans <3 Nu fattas bara lägenhet och fast anställning. Men det kommer, det vet jag! 

I somras fick jag äntligen uppleva magin och äventyret på dansbandsveckan i Malung. 

My Godness vad härligt det var! 

Ett par danshelger ytterligare avverkade vi, jag och min kärlek. Det är så skönt att komma iväg och få lite semesterfeeling och dansendorfiner! Att andas in lugnet och finna energi till sinnet. 

Jul och nyår firades som vanligt hos Rullarna. Janne var med oss hela veckan <3 
I mellandagarna lyckades jag få två sammanhängande lediga dgr, då drog vi på hemlig resa med ungarna. Det visade sig att våran bästaste Kenneth var på hembesök i Finspång så då bokade vi hotell och drog dit. Den glädjen när Maia får se honom och fullkomligt flyger upp i hans famn <3 Vi hade bokat familjerum och fick sviten, yeay! Det blev bowling och middag på O`Lerays, Fia spel och godis på rummet, hotellfrukostar och lyxig service, badhus och shopping. Till och med ett besök hos familjen Karlström hanns med! :) Fullkomligt älskar våra stunder tillsammans, när man får vara med sina <3 <3 <3 <3 
Kenneth hade glömt klapparna hemma i Norge så Susanne hade fint lagt dem på postlådan så vi fick paket veckan senare. Tack återigen! 

Syster fyller år tidigt på året och även denna gång fick hon inträde till My Dog av mig. Denna gång följde även Maia och Janne med. Vi hade liten matsäck med oss som vi mumsade på medans polisen visade i finalringen vad deras hundar kan göra. Teatern var ju också ett givet kort såklart! Liten runda bland montrarna och rasklubbarna, klappade många gosingar och handlade till vargen. 

Mr C har tagit en av våra underbara solstrålar, en fantastisk fin dansvän - Helena. Sorgen är stor, vi kommer aldrig att glömma dig! Jag säger inte farväl, jag säger vi ses i Nangijala <3 

I nästan samma veva får en annan härlig dansvän veta att hennes Mr C har besegrats, så oändligt härligt! Det är snäva kurvor, var inte rädda för att visa era känslor. Alla måste få ventilera och det viktigaste av allt - prata med någon! Bär inte dina känslor ensam, det är för tungt. Oavsett vad det gäller, se till att finnas till och att själv ha någon. Det är också en fin balansgång, du kan inte finnas till för alla. Du måste också någon gång säga nej. Våga vara du! 

Efter dessa känslomässigt starka dagar, där min ventilation blev på jobbet (tack) var det väldigt välbehövligt med söndagens dans till Kindbergs på Möllan. Helt otroligt vad dans gör med en! 

Det var några sagda ord den kvällen som fick mig att orka ta tag i denna bloggen igen. Jag kan tycka att jag ordbajsar, men någonstans därute finns det alltid någon som jag på något sätt kan göra något för med mina ord. Om jag så bara når en är jag glad. NI är underbara! 

Måste bara berätta om en händelse som berörde mig på jobbet igår. I en stund där kunderna var få och jag var i antåg att sortera lite gammalt och nytt bland tillbehören kom det in en familj med en liten tjej på kanske 6-7 år. Jag ser att hon har CI implantat på ena sidan och en "vanlig" hörapparat på andra. Något med denna familj fick mig att gå till dem. Inte som säljare, utan som Mia. Sätter mig ner på huk och säger till flickan vad fina apparater du har, finare än mina. Hon spricker upp i ett leende som får mig att rodna. Hon frågar vad jag heter och tecknar mitt svar till sin pappa. "Min fröken heter också Mia" säger hon fortfarande med ett leende. Jag pratar lite med hennes föräldrar, fortfarande på huk så jag har kontakt med flickan. Mamman undrar om hon får ställa frågor om hur det är att ha dessa implantat då dottern tycker det är obehagligt att ta på sig dem på morgonen. Jag förklarar så gott jag kan om hur det är att vara döv och helt plötsligt höra allt, att det tar år att "lära" sig selektiv hörsel. Mamman blir väldigt rörd och jag ser tårar i hennes ögon. Kramar om henne och säger att allt kommer bli bra. Flickan kramar om mig och de får mitt mobilnummer. Jag mår bra <3