Feedback

Min farmor sa en gång att hon önskade sig blommor. För mig var det ett märkligt svar på min fråga, för hon var ju florist? Ägde blomsteraffären till och med. Hon har ju hur mycket blommor som helst.
"Jo, men de har jag skaffat själv"

Det är många år sedan nu, men det har hängt med mig sedan dess.
Att lära sig att ge feedback, att visa uppskattning. På ett enkelt sätt.

Människan vill gärna tänka till. Ska man uppvakta någon ska man göra det ordentligt. En överraskning planeras i veckor, man är perfektionisten ut i fingerspetsarna. Herregud, tänk om något går fel? Ja - vad händer då? Egentligen? Cheessuuuus, slappna av!

Det är det lilla som gör det. En kram, ett leende, en blomma, en gest. Feedback.
Man ska också lära sig att ta emot uppskattningen. Komplimanger kan vara svårt att ta emot, för att du inte tycker om dig själv. Men för den som ger dig komplimangen betyder du ju något!
"Vad fin du är" -Njae, det vet jag inte om jag är.
Hur låter det liksom?
Vad sägs om "Tack" istället? Eller kanske till och med"Tack, detsamma" även om det är lite överkurs.

Innan jag lärde mig bearbeta mina känslor fanns det inte på kartan att få feedback eller komplimanger. Sa någon något som liknade något positivt så trodde jag alltid det fanns någon baktanke. Jaha, vad vill du mig?
Känslan var lite densamma som klyschan med mannen som kommer hem med blommor till frun och hon tar för givet att han gjort något dumt. För hon har minsann aldrig fått blommor förut.
Jag till och med lät mig utnyttjas för att få bekräftelse. Självkänslan fanns inte.

Öppna ögonen! Se dina medmänniskor! Ge komplimanger! Skratta och le!
Stå på dig, ingen är så bra på att vara du som du!
Efter ett tag kommer du märka att hela livet är så mycket enklare.

Jag älskar när du ger mig feedback på mina inlägg, oavsett om det är här eller på mina FB inlägg! Det värmer så hjärtegött och peppar mig att fortsätta skriva. För det når alltid någon. För det är alltid någon som behöver det. För jag behöver det.

Alla är såklart inte likadana. Gudskelov!
Alla har olika sätt att visa sin uppskattning på. Lite som Kärlekens olika språk.
MEN - feedback är så mycket enklare, och minst lika viktigt!

Vad fina ni är!

Hur orkar du Leva?

Min vän ligger på sjukhus, ska opereras för blindtarmen. I samma rum ligger en man med fantastisk karisma. Han har så mycket glädje, stort leende och pratglad. De kan såklart inte låta bli att samtala och efter ett tag får min vän veta att mannen blivit diagnostiserad leukemi. Blodcancer. Obotligt.

Hur kan du då vara så glad?
"Du har alltid ett val. Antingen deppar jag ihop och låter sjukdomen äta upp mig totalt. Eller så väljer jag att leva. Livet är inte så komplicerat. Det som sker, det sker. Och under tiden Lever jag."

Det fick min kloka vän att reflektera. Det kostar inte många muskler att le. Det föder inga jobbiga tankar att leva. Det ger tillbaka att älska sig själv. För genom dig själv älskar du livet. Livet är en gåva vi en dag ska ge tillbaka. Vårda den gåvan, vårda dig, vårda dina kära.

6 dec ifjol träffade jag min vän sista gången. Hans cancer hade blivit så aggressiv så vi alla visste vad som väntade. Vi låg i hans säng, höll handen och utbytte energier. Tankade kärlek och gemenskap. Vi behövde sällan ord, vi visste. Acceptans. Men jag var så arg inombords. Varför i helvete ska ni ta min vän ifrån mig? Varför just han?? Så rätt var det är säger han "Vad tänker du Mia?" -Jag tänker att den  här jävla cancern kan fara å flyga åt helvete!! "Tänk inte så, det tar så mycket onödig energi från din vackra själ." Älskade vän!

11 januari lämnade han jordelivet. Jag Älskar Dig Fredrik!

Han var så mån om oss. Så älskad, så saknad!
MEN, jag Lever för honom! Han ville att vi skulle leva vidare, att vi ska vara älskade och kramas mycket!! Han är så starkt närvarande.

En coach behöver en coach. Eller fler. Han var livscoach, jag fortsätter i den banan. Han peppade mig att nå min dröm att bli föreläsare, tack vare honom ska jag studera till livscoach i höst! Tack hjärtat!!
Jag vill, precis som du, göra förändring. Få människor att må bra, att veta värdet av att Leva.

Tomheten var enorm. Jag lyfte luren för att ringa dig, det var ju så det funkade. Vem skulle jag nu prata med? Vem skulle jag nu bolla mina reflektioner med?

Idag orkar jag prata om mina känslor, visa dem och acceptera dem.
Idag orkar jag finnas till för er som behöver kärlek och omtanke.
Idag vet jag hur jag ska leva, utan att galoppera.
Idag vågar jag öppna mig för fler av mina vänner.

Visa dina nära och kära att du bryr dig. Visa dig själv att du innehar sund egoism!
Du är fantastisk! Flirta med spegelbilden, skriv ner ngt bra du gjort varje dag, säg hej till en främling och du -glöm inte att andas. Djupa andetag! Uppskatta dig själv!

Kärlek till er!
/Mia