Vem är du

Hur mycket vill vi veta om varandra egentligen?
Är det verkligen så viktigt att veta "allt" eller kanske det skulle vara så att vi till och med skulle må lite bättre om vi koncentrerar oss på oss själva först?
Vart går gränsen för vetande och snokande? Varför vill man veta? Hur väl känner du dina vänner, arbetskamrater och folk omkring dig?

Jag har många "familjer" omkring mig. Mina arbetskamrater till exempel. Jag tycker väldigt mycket om dem, de är härliga. Men jag vet egentligen inget om dem. Eller inte mycket iaf :)
Vi gjorde ett litet projekt att "berätta ngt jag inte vet om dig", det var kul. Men man fick tänka till lite. Först vad ska man säga? Vad vet de inte om mig? Och sedan, vad vill jag inte att de ska veta? Haha

Mina dansvänner är en annan familj. Nära och trygga. Några av dem har kommit mig väldigt nära och är bland mina bästa vänner. Men fortfarande vet jag ingenting. Är det för att jag inte bryr mig om "skvaller" eller är det för mitt otroligt kassa minne? Jag är en god lyssnare och har ibland kloka svar, men bara i den stunden. Jag bryr mig verkligen om människor omkring mig, men känner inte att jag måste veta allt om alla. Då hade min lilla hjärna och dess två celler nog kollapsat :)

Sedan är det mina allra bästa vänner, de är få. Men oj vad information jag har om dem... mooaohhaa

Men om du frågar mig om sonens favoritfärg, syrrans skostorlek eller hur länge min mormor var sjuk innan hon dog... Jag menar, ska man komma ihåg sådant? Jag vet ju knappt vad jag gjorde igår..
Ja, vissa saker fastnar. Som när vännerna går bort, jag vet att cancer är fruktansvärt orättvist. Men där räcker det. Man måste inte veta hur, när, var eller varför. Jag minns dem. Vännerna. Skratten. <3

Helenas begravning var väldigt fin. Sol, ljus, blommor, vänner och familj. På minnesstunden i Bolåsa hade vi mingel istället för sittning. Typiskt Helena, vilja att alla ska umgås och le. Det var fantastiskt <3 Jag sa till Bettan att det vill jag med ha, då kontrar hon med att det går inte. Inte? Nä, för när vi dör är vi typ 93 och då orkar man inte mingla.. Underbara Bettan <3 Vi tog i hand att leva länge. Att stå på huvud och äta vegetariskt ska tydligen vara ett bra val då :)

Min tokiga son har kastat sig in i nästa projekt. Nu ska datorn säljas (som köptes i höstas) och moppe inföskaffas. My Godness. Vi kom iaf över en bra kampanj på körkortsspecialisten med en utbildningsdag för klass 2 kort i Mölnlycke, men sedan ska man försöka förstå sig på alla dessa annonser. Tur jag har Janne som kan hjälpa mig. Haha
Häromkvällen fick Emil för sig att baka kanelbullar. Det gjorde han. I viss mån. Men goda blev de till slut iaf.

Nu ska vi göra oss i ordning för några timmars foxande och mys i Spekeröd. 

Ha det så gott alla! 

Tiden går så fort

 Hej där! 

Nu var det nästan ett år sedan sist, tiden går ju så himlans fort vare sig man har roligt eller inte. Oftast väljer jag att ha roligt, så då känns det väl lite enklare. Man har ju alltid två val :) 

När man får cred dessutom för att man sprider glädje omkring sig och är ett "lyckopiller" kan jag inget annat än att fortsätta le. Tänk vad mycket mer energi man får av kramar och värme. <3 

2016 var ett spännande år, fastspänd i bergodalbanan tog vi svängarna riktigt bra. Nytt jobb som jag trivs underbart bra på, ny kärlek som jag kan gå genom eld och vatten för och dans dans dans <3 Nu fattas bara lägenhet och fast anställning. Men det kommer, det vet jag! 

I somras fick jag äntligen uppleva magin och äventyret på dansbandsveckan i Malung. 

My Godness vad härligt det var! 

Ett par danshelger ytterligare avverkade vi, jag och min kärlek. Det är så skönt att komma iväg och få lite semesterfeeling och dansendorfiner! Att andas in lugnet och finna energi till sinnet. 

Jul och nyår firades som vanligt hos Rullarna. Janne var med oss hela veckan <3 
I mellandagarna lyckades jag få två sammanhängande lediga dgr, då drog vi på hemlig resa med ungarna. Det visade sig att våran bästaste Kenneth var på hembesök i Finspång så då bokade vi hotell och drog dit. Den glädjen när Maia får se honom och fullkomligt flyger upp i hans famn <3 Vi hade bokat familjerum och fick sviten, yeay! Det blev bowling och middag på O`Lerays, Fia spel och godis på rummet, hotellfrukostar och lyxig service, badhus och shopping. Till och med ett besök hos familjen Karlström hanns med! :) Fullkomligt älskar våra stunder tillsammans, när man får vara med sina <3 <3 <3 <3 
Kenneth hade glömt klapparna hemma i Norge så Susanne hade fint lagt dem på postlådan så vi fick paket veckan senare. Tack återigen! 

Syster fyller år tidigt på året och även denna gång fick hon inträde till My Dog av mig. Denna gång följde även Maia och Janne med. Vi hade liten matsäck med oss som vi mumsade på medans polisen visade i finalringen vad deras hundar kan göra. Teatern var ju också ett givet kort såklart! Liten runda bland montrarna och rasklubbarna, klappade många gosingar och handlade till vargen. 

Mr C har tagit en av våra underbara solstrålar, en fantastisk fin dansvän - Helena. Sorgen är stor, vi kommer aldrig att glömma dig! Jag säger inte farväl, jag säger vi ses i Nangijala <3 

I nästan samma veva får en annan härlig dansvän veta att hennes Mr C har besegrats, så oändligt härligt! Det är snäva kurvor, var inte rädda för att visa era känslor. Alla måste få ventilera och det viktigaste av allt - prata med någon! Bär inte dina känslor ensam, det är för tungt. Oavsett vad det gäller, se till att finnas till och att själv ha någon. Det är också en fin balansgång, du kan inte finnas till för alla. Du måste också någon gång säga nej. Våga vara du! 

Efter dessa känslomässigt starka dagar, där min ventilation blev på jobbet (tack) var det väldigt välbehövligt med söndagens dans till Kindbergs på Möllan. Helt otroligt vad dans gör med en! 

Det var några sagda ord den kvällen som fick mig att orka ta tag i denna bloggen igen. Jag kan tycka att jag ordbajsar, men någonstans därute finns det alltid någon som jag på något sätt kan göra något för med mina ord. Om jag så bara når en är jag glad. NI är underbara! 

Måste bara berätta om en händelse som berörde mig på jobbet igår. I en stund där kunderna var få och jag var i antåg att sortera lite gammalt och nytt bland tillbehören kom det in en familj med en liten tjej på kanske 6-7 år. Jag ser att hon har CI implantat på ena sidan och en "vanlig" hörapparat på andra. Något med denna familj fick mig att gå till dem. Inte som säljare, utan som Mia. Sätter mig ner på huk och säger till flickan vad fina apparater du har, finare än mina. Hon spricker upp i ett leende som får mig att rodna. Hon frågar vad jag heter och tecknar mitt svar till sin pappa. "Min fröken heter också Mia" säger hon fortfarande med ett leende. Jag pratar lite med hennes föräldrar, fortfarande på huk så jag har kontakt med flickan. Mamman undrar om hon får ställa frågor om hur det är att ha dessa implantat då dottern tycker det är obehagligt att ta på sig dem på morgonen. Jag förklarar så gott jag kan om hur det är att vara döv och helt plötsligt höra allt, att det tar år att "lära" sig selektiv hörsel. Mamman blir väldigt rörd och jag ser tårar i hennes ögon. Kramar om henne och säger att allt kommer bli bra. Flickan kramar om mig och de får mitt mobilnummer. Jag mår bra <3