"Jo, men de har jag skaffat själv"
Det är många år sedan nu, men det har hängt med mig sedan dess.
Att lära sig att ge feedback, att visa uppskattning. På ett enkelt sätt.
Människan vill gärna tänka till. Ska man uppvakta någon ska man göra det ordentligt. En överraskning planeras i veckor, man är perfektionisten ut i fingerspetsarna. Herregud, tänk om något går fel? Ja - vad händer då? Egentligen? Cheessuuuus, slappna av!
Det är det lilla som gör det. En kram, ett leende, en blomma, en gest. Feedback.
Man ska också lära sig att ta emot uppskattningen. Komplimanger kan vara svårt att ta emot, för att du inte tycker om dig själv. Men för den som ger dig komplimangen betyder du ju något!
"Vad fin du är" -Njae, det vet jag inte om jag är.
Hur låter det liksom?
Vad sägs om "Tack" istället? Eller kanske till och med"Tack, detsamma" även om det är lite överkurs.
Innan jag lärde mig bearbeta mina känslor fanns det inte på kartan att få feedback eller komplimanger. Sa någon något som liknade något positivt så trodde jag alltid det fanns någon baktanke. Jaha, vad vill du mig?
Känslan var lite densamma som klyschan med mannen som kommer hem med blommor till frun och hon tar för givet att han gjort något dumt. För hon har minsann aldrig fått blommor förut.
Jag till och med lät mig utnyttjas för att få bekräftelse. Självkänslan fanns inte.
Öppna ögonen! Se dina medmänniskor! Ge komplimanger! Skratta och le!
Stå på dig, ingen är så bra på att vara du som du!
Efter ett tag kommer du märka att hela livet är så mycket enklare.
Jag älskar när du ger mig feedback på mina inlägg, oavsett om det är här eller på mina FB inlägg! Det värmer så hjärtegött och peppar mig att fortsätta skriva. För det når alltid någon. För det är alltid någon som behöver det. För jag behöver det.
Alla är såklart inte likadana. Gudskelov!
Alla har olika sätt att visa sin uppskattning på. Lite som Kärlekens olika språk.
MEN - feedback är så mycket enklare, och minst lika viktigt!
Vad fina ni är!
❤❤❤
SvaraRadera