Vi vann

Det är en overklig och omfattande känsla. Vi vann!

Söndagen den 23:e april började som alla andra dagar numera, med huvudvärk och lite lätt panikångest över allt som skulle göras. Men jag hade inga fjärilar i magen, utan var istället fokuserad på vad som skulle packas ner för mig och Maia.

Vi mötte upp Eric och Emma vid pendelparkeringen, och åkte gemensamt mot Munkedal där vi skulle delta i vår andra buggtävling. I Ljungskile måste vi stanna för min huvudvärk har eskalerat och håller på att äta upp mig inifrån. Köper kaffe, dricka och youghurt. Inser att jag återigen glömt ta min medicin, som tur är hittar Eric värktabletter i bilen. Slarvigt gjort av mig, men jag hade ju iaf kommit ihåg mina dansskor. Och knäskydd. Och vattenflaska. Och kläder. Och.....

Väl framme rekar jag lokalerna, toaletten, folket och våra fans :) Allt känns ok och kroppen är förvånansvärt lugn. Kanske har min mentala träning gett resultat? Har kämpat hela april med att förklara för min hjärna att ta det lugnt.. Visst hugger det lite emellanåt, och trycker över bröstet - men det är inte alls lika ofta längre. Och huvudvärken hade avtagit. Skönt!
Jag var ju i gott sällskap, jag kunde slappna av lite.

Vi var många par från Donnum, och många duktiga par från andra klubbar. Jag hade aldrig en tanke på att vi kunde gå så långt. Dans är mins livsglädje, mitt elixir. När jag är på tävlingsgolvet försöker jag bara ta det lite lugnt, och ge Eric all min danskärlek. Semifinalen kändes sådär, men vi fick alla kryss och gick vidare. Finalen kändes bättre, det var jättekul och härligt flow.
När de sedan ropade upp vinnarnumret fattade jag först inte. Jag tittade på Peters rygg, för de är bra, när det just går in att det är ju vårat nummer de ropar upp. Herregud! :)

Tusen tack!
Jag har överbevisat mig själv att jag kan! Trots alla jävla åkommor min kropp vill tvinga på mig så bemästrar jag det och ställer mig längst upp på prispallen!
Tack Eric, som alltid finns där! Jag älskar dig <3
Tack Dan, för att du alltid har trott på mig!

På hemvägen fattar jag fortfarande inte. Än idag har det liksom inte riktigt gått in.

Men en sak vet jag - Dans Är Magi <3

Jag Hör

Igår fick jag vara med om en fantastisk upplevelse.
Jag var inbjuden av Cochlear att hålla en liten föreläsning på ett av deras event. Prata inför personal, hörselskadade, andra CI patienter och dess anhöriga. Ville jag ställa upp? OM jag ville!! Så mycket som Cochlear gjort för mig är detta det minsta jag kan göra för dem!
Och inte minst för alla patienter och deras anhöriga, att kunna ge inblick i hur det är att vara hörselskadad. Att kunna ge dem min resa, ge dem svar på frågor och funderingar jag aldrig fick.
Det var otroligt kul, och blev väldigt uppskattat.

Har ju i så många år drömt om att få föreläsa, och nu fick jag 15 minuters verklighet :)
Jag gör gärna om det!

Jag har varit "öronbarn" sedan jag var pytteliten. Öroninflammationer, operationer, rör i öronen.. you name it. Min stackars mamma och mormor hade ett h-e med detta lilla skrikiga kolik barn :)
Vid ca 6 års ålder lyckades jag pilla ut ett smalt rör med massa "sniglar" på, det visade sig vara polyper. Ännu en operation och jag blev av med två hörselben i höger öra.

Jag förnekade tyvärr mitt handikapp under hela min skoltid, jag kämpade mig igenom dessa 12 åren och fick iaf någorlunda betyg. Jag valde samhällsvetenskaplig linje för min dröm var att bli ridande polis. I andra ring får jag veta att det kan jag inte bli. Dels pga min hörselskada.

Självkänslan under dessa år var inte befintlig. Hur ska man kunna hävda sig när man inte hör vad som diskuteras? Hur ska jag kunna hänga med i samtalet när det är andra ljud runtomkring?
Jag hittade olika sätt att ta mig runt problemen. Många såg aldrig problemet.

Mina första år ute i arbetslivet jobbade jag med barn. Där behöver man inte hörapparater... Barn hör man ändå, de har liksom en benägenhet att prata lite högre :)
I samma veva som jag själv blev förälder sadlade jag om till innesäljare, och det var ungefär då som jag insåg att jag hör sämre och sämre och behövde hjälp. När man inte hör sitt barn gråta om nätterna, ropa på sin mamma. När man upplever att man behöver förfölja kunderna, söka deras ansikten för att "se" vad de säger.

Jag hade aldrig hört talats om Cochlear eller benförankrade hjälpmedel. När jag, 2004, var hos öronläkaren som introducerade detta för mig blev jag överrumplad. Han satte en liten metallstav mot mitt skallben bakom örat och rätt var det var kunde jag höra ljud som sekundvisaren på klockan, sköterskan som bläddrade i papper, fläkten till datorn.... Fattar ni vad mycket ljud det finns i ett tyst rum? Beslutet togs att jag skulle få CI implantat.

Jag minns mycket väl när jag skulle hem från sjukhuset efter första operationen 2005, jag trodde ngn förföljde mig. Hann få lite småpanik innan jag insåg att det faktiskt var mina egna fotsteg jag hörde...
Jag fick däremot ingen vidare information om apparaten jag nu bar på.

En dag damp det ner ett fett kuvert i min låda, jag var slumpmässigt utvald att delta i en studie kring min hörselnedsättning och min hörapparat. Så kom jag i kontakt med Cochlear första gången. Ångrar inte en sekund av alla timmar därefter som vi haft tillsammans! En resa av upplevelser, studier, hjälpmedel, filmande och modellsittande. Tusen TACK!!

Det finns naturligtvis nackdelar med bra hörande och implantat också. Huvudvärk, inflammationer, tjutande apparater, kass brusreducering, kan inte använda mössa.... MEN - allt vaggas in i den största fördelen. Jag Hör! Fågelkvitter, vågskvalp, barnens kärlek, musiken, samtalen..
Och självkänslan har hittat mig. Nu äger jag situationen, kan skratta åt den och hantera den.

Är du hörselskadad eller har ngn anhörig som är det? Har ni frågor och funderingar kring detta?
Hör gärna av er till mig <3

Kärlek till er alla
/Mia