Jag hade sett fram emot att dansa på Kvarnkullen igår, men återigen drabbade magsjukan oss och jag fick snällt stanna hemma.
Idag mår jag tusen ggr bättre, inga känningar alls. Har t.o.m druckit kaffe och ätit frukost! Denna gången tänker jag ta det lugnt så jag verkligen hinner bli frisk.
Imorgon är det ju nyårsafton och den hade jag tänkt fira med älsklingen, bonusbarnen, vargen och Sessan :)
Julen har varit lugn och harmonisk. Älsklingen blev så glatt överraskad över sin julklapp från mig så han blev alldeles tårögd. Det gör gott i mitt lilla hjärta <3 Så nu ska vi tatuera oss.
Jag fick ett smyckesträd från tomten, undrar hur han visste att jag behövde det? :)
Mina underbara kollegor gav mig julklappar också! Av Mesken fick jag ett belgiskt våffeljärn, av Johanna en deckare och av Emma "caviarnaglar" som lyser i UV ljus. Jag blev superglad - tack snälla!!
Julsmällen på Mässan var fantastiskt kul! Det var dock jädrigt varmt, lite jobbigt stundom och jag hade velat sitta ner en stund. Men det fanns inte gott om sittplatser ute i hallen.
Men efter en cola försvann den tyngande känslan och man var på banan igen. Gud vad jag älskar att dansa!! Det kanske jag har nämnt innan? Haha
Jag träffade många goa dansvänner som jag inte sett på ett tag, vilket gjorde dansen med dem än bättre.
Tänk om alla dansare kunde bjuda upp minst en varje kväll som de aldrig har dansat med tidigare. Att ha det lite som rutin, dels för att glädja någon som kanske inte törs och dels för att utvecklas själv. Det betyder så otroligt mycket för alla och envar. Jag försöker alltid peppa mina vänner till att bjuda upp ngn för dem okänd. Eller kanske någon som de sett dansa, men inte törs bjuda upp.
Jag bjöd upp och blev uppbjuden. Härlig känsla. Inte minst på dansgolvet, ingenting annat existerar än dansen. De få minuter man får ger endorfinerna en rejäler överdos. Mer dans åt folket!!
Vad som gjorde mig lite ledsen var att se denna "hierarki" som uppkommer bland dansfolket. Att det finns folk som tror de är bättre än alla andra - så kommer det alltid att vara så det stör mig inte. Jag bryr mig helt enkelt inte.
Men dessa som tillåter sig vara "de sämre", de som måste tala illa om andra och utmärka sig på negativa sätt? Pinsamt. All styrka till er - så kanske ni också en dag inser att man kommer ingenvart med bitterhet.
Min fantastiska Kenneth var i Göteborg helgen innan jul och vi passade på att ses så ofta vi kunde. Gud vad jag har saknat den tokpellen! Norge är ett lyckligt land som får låna honom ett tag. När jag får se honom utanför huvudentrén till Liseberg, väntandes på mig, blev jag alldeles varm i hjärtat. Jag är så otroligt lyckligt lottad över att ha så fina vänner som jag har, som står mig så nära. Ni vet vilka ni är och jag älskar er alla!
Vi gjorde Jul på Liseberg, vi promenerade Avenyn ner och nästan hela vägen upp igen, fikade på Evas Paley och drack bärs på City Pub (av alla ställen? Men tänk er mig som hörselskadad, vill ha en lugn miljö med inte alltför mkt folk... då var City Pub görbra - för hur många gaisare finns det egentligen??)
Fick beskedet när vi satt där.
Luften tog slut en stund och jag visste inte riktigt om jag skulle gråta eller le.
Nu behöver du inte kämpa mer, stilla somnade du in med familjen vid din sida.
Du underbara Annica - vi ses i Nangijala <3
Som vanligt har det varit mycket på jobbet, men jag har inte upplevt det som lika stressigt eller jobbigt som föregående år. Kan bero på kollegorna, kan bero på lagervärdet, kan bero på vad som helst... Jag tänker inte analysera utan bara njuta av att det nu är över. Nu återstår alla byten och inventeringen... Tjoho.
Christoffers flickvän Keri är hos oss över nyår och hon är så härlig! Häromkvällen hade vi "manikyr" och provade typ alla våra nagellack och glitter. Hon visade ett klipp på Youtube om hur man gör krackelerade naglar och det måste jag prova vid tillfälle!
Såg ni Sveriges hjältar eller vad det nu hette? Jag är så sentimentalt blödig så jag tyckte det var ett jättefint program. Grät nästan hela tiden. (Det räcker att Ty skriker move the bus så faller mina tårar och hakan darrar) Jag blev väldigt rörd av vardagshjältarnas insatser och organdonatorer. Nu är jag medlem i MOD och som vanligt fortsätter jag skänka pengar till välgörande ändamål. Det ser jag som en självklarhet att hjälpa andra som behöver det - en vacker dag kanske det är jag som behöver hjälpen. (Fast mina närmaste säger att jag aldrig skulle be om hjälpen... och de har de nog rätt i...)
En sak som jag dock inte klarar av är dessa tiggare som sitter runt varje gatuhörn, i varje affärs öppning. Ja, jag vet att man inte ska dra alla över en kam - men det är jädrigt svårt att hantera dem som medmänniskor när jag ser dem varje morgon på parkeringen. Utan kryckor eller skrumpna kroppar står de och samtalar över en kopp kaffe, de kommer i bilar och smyger med sitt tjuvgods, de ljuger så tänderna svartnar och jag blir fly förbannad när jag ser dem under dagen utsatta på sina poster. Jag vet att han inte är blind. Jag vet att han kan gå (ja t.o.m springa efter sin kompis som på skoj tog hans cigg).
Varför väljer de leva ett liv som tiggare när de inte behöver det? Vad strävar de efter?
Jag lägger gärna en slant till tiggare. Till de som orkar engagera sig. Till de som spelar musik med glädje, till de som kan le med ögonen, till de som bjuder på konst eller magi.
Något annat som gör mig pissed off är dessa jävla banditer som kan med att stjäla andras julklappar. Hur i hela friden tänker man då?? Här har en kompis varit med sin son och firat jul hos hennes mamma. En jul som innebär tågfärd, träffa nära och kära, ett mysigt julfirande med välförtjänt avkoppling efter ett nyligen tillfrisknande av opererade fot. På tågfärden hem har ngn helt sonika stigit på tåget omkring Vårgårda, tagit hennes väskor och dragit. Fy fan säger jag bara!!
Eller den vän vars son blir drabbad bara för att den andra föräldern inte kan bete sig moget, varför låta barnet komma emellan?
Nej fan nu behöver jag lugna ner mig. Andas. Ett...två...tre... Tänk på älsklingen och de underbara barnen...
Så ja :) Ta en klunk blåbärs dryck också så ska du se att det blir bra...
Idag kommer Seppo och hämtar barnen. Det jobbigaste på de barnfria dagarna är när man ska lägga sig. Eller när man vaknar och ser att barnen inte är där. Händer ibland att jag vaknar i panik om nätterna och ser att barnens platser är tomma.. det gör ont en sekund innan jag vet...
Det är så lätt att ta saker och ting för givet. Lever man ihop finns de ju där hela tiden. Då fanns det istället stunder som jag bara kunde bryta ihop för att jag inte orkade - hur kunde de ta all min energi på det sättet?
Idag förstår jag bättre. Det är lätt att vara efterklok.
Ta hand om er! Lev idag - imorgon kan det vara för sent.
Tänk inte på gårdagen eller morgondagen. Låt ingenting tynga ner er - ni är mkt mer värda än så!
Funderar på om jag ska baka idag. Måste ut å skaffa lite luft också. Barnen med, definitivt! Cheesus, ni skulle hört dem igår kväll.. Ja, ni föräldrar vet ju vad som händer om barnen inte får komma ut på en hel dag.. OMG... Njae, så illa var det nog inte :) De är rätt goa med varandra. Oftast. Och rivsåren på Emils arm blev ju inte så illa.... De rundade av kvällen med en sång och dans show istället.
Det är väl konstigt - de bråkar bara när man pratar i telefon...
Klockan närmar sig 13, det är måndag den 30 december och jag säger over and out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar