När man liksom har landat

Semestern är över och man är tillbaka i vardagen. Rätt skönt tycker jag.
Det har varit skönt med ledighet, härligt väder, fina utflykter och mycket kärlek.

Tillbaka i barnens rutiner med skola och träning, sonen mår hundra ggr bättre efter skolbytet och Maia trivs i högstadiet.

Träffade en förälder som frågade mig hur jag mår nu? "Är du tillbaka fullt ut?" Reflekterade först inte på hur hon menade, vadå tillbaka? Det känns så himlans avlägset allting, allt det där jobbiga som var så länge sedan. Eller var det inte det? "Hur gör du? Jag vet inte hur jag ska göra för att komma tillbaka till 100, eller ens 75% igen" Först då, där på en lite ruggigt kall parkeringsplats, förstod jag. Fast ändå inte.
Jag förstod, och insåg, hur stark jag är. Vilken fin självkänsla jag utvecklat och hur mycket min omgivning ger mig. Jag förstod inte hur jag hade tagit mig dit. För jag HAR faktiskt tagit mig HIT! Varje dag är en ny dag och jag känner inga måsten eller någon ångest.

Så hur har jag gjort? Jag har funderat lite på det där... Förra terminen var jag i kontakt med en del kuratorer och psykologer pga sonens mående och hur de hanterade det i skolan (undvik Yrkesgymnasiet i Göteborg!!) och jag fick en hel del råd och framförallt någon som lyssnade på MIG. Som förstod mig och gav mig styrka. Som inte kände mig men som ändå visste.
Var inte rädda för att söka hjälp!! Och prova gärna olika ställen om du inte är nöjd med hjälpen du får! Psykologen jag fick när jag sprang in i väggen hjälpte mig inte ett piss, men på BUP och Familjestödsenheten förstår de sig på föräldrar, stress och oro.

Sänk kraven och höj omsorgen. Gör överkomliga to-do listor, det är en skön känsla att bocka av. Släpp dina måsten och gör sådant du tycker är kul. Bli inte upprörd över småsaker, gläds istället åt att saker händer.
Tänk inte "gud vad jobbigt, kan ingen annan ta disken nån gång?" utan tänk inte. Bara ta den, och bocka av den på din lista. Då har du inte lagt onödig energi på att bli grinig/irriterad, du får däremot en push och klapp-på-axeln för DU ÄR BÄST!!

Jag vet, det är fan inte lätt. Man kan inte göra det på beställning. Det måste liksom komma inifrån.

När jag fann lite styrka i mitt bröst hände liksom resten av sig självt.
"Hur kan du vara så glad jämt?" Det är lätt!! Le! :) Du får ett leende tillbaka och så är karusellen av glädje igång. Men av någon anledning orkar jag inte le lika mycket här hemma. Det kommer väl ...

Belöna dig själv! För minsta lilla!

Ja, idag mår jag bra. Jobbet, barnen, kärleken, framtiden. Allt ligger framför dig! Gör någonting bra utav det, tiden kommer inte tillbaka.

Idag tog jag mig igenom en av mina fobier - sprutor. Jag blev godkänd och får ge blod <3
I belöning till mig själv ska jag träffa Joanna och gå på bio. Vi ska se Dansa Först, den har fått många fina rekommendationer.

Ta hand om er finisar!
Kramen /Mia

Detär OK att vara lite dum i huvudet ibland...

Varför låter vi samhället påverka oss till det negativa? Vem är du att bestämma att det är "fel" att leva med någon form av diagnos? Vem är du att inte kunna ge rätt verktyg till dem som behöver det? Kan inte samhället se de som i tysthet skriker efter hjälpen, hur ska vi då kunna ge rätt stöd?

Många har de gånger varit som jag har varit i kontakt med skola, lärare, kuratorer, rektorer, mentorer och specialpedagoger. Mer och mer ser jag ett mönster från min egen uppväxt, min egen låga självkänsla i skolan och hur svårt det var att vara tonåring.
Mer och mer förstår jag min son, och jag älskar honom mer än allt på denna jord.

I 7 år har vi kämpat tillsammans du och jag. Du kommer också kunna förstå i din vuxenvärld att allt detta är för din egen skull. Jag kommer för alltid att finnas vid din sida, hur många gånger vi än bråkar, skrattar och gråter ihop. Jag kommer för alltid vara den jobbiga, men älskvärda, mamman.
Det finns ingenting som gör så ont som att se sitt barn må dåligt, att känna sig maktlös eller (förlåt mig) totalt värdelös. För det är så det känns.

I alla år har jag fått höra från andra jag sökt stöd hos "Det är åldern, det går över" Ja, visst är det så. Olika åldrar, olika faser såklart. Eller är det så man säger för att bortse från "problemet"? Orkar man inte ta tag i frågan att det faktiskt kan vara så att här krävs en utredning? Barnet har svårigheter, men det växer bort? Hade det varit lättare för honom nu i gymnasiet om vi fått hjälp redan i mellanstadiet? Högstadiet? Troligen.

För att få hjälpen måste man också vilja ha den. Men hur? Hur får man rätt hjälp? Blir första gången fel minskar det verkligen chansen till att nästa blir rätt, då har man liksom redan stängt av.

Min mor och mormor kämpade på bra med mig. Jag minns mammas väninna Carine som var lärare i Bergsjön, hon förklarade extremt pedagogiskt så till och med jag fattade logiken. Jag gick i fyran när vi flyttade till Mölnlycke och helvetes resan började. Eller fortsatte.. Jag fattade inte varför de större barnen alltid skulle hacka på mig. Jaga hem mig med sina mopeder eller lägga snö innanför jackan.  Parallellt med allt det bra också såklart. Jag hade många vänner, intressen och var en glad tjej. Det var ingen som såg mina tårar, eller när killarna i högstadiet knuffade ner mig och min cykel i leran på gångstigen. Jag skrattade åt busringandet som i verkligheten kändes som eld i bröstet.
Men gjort är gjort och idag kan jag som vuxen välja att hantera det. Men hade jag varit en bättre människa om jag fått hjälp tidigare? (Kan inte bli bättre kanske, men det hade ng underlättat) Jag var hos psykologen första ggn som artonåring och hamnade tyvärr hos helt fel snubbe. Jag löste problemet med mobbningen själv genom att ge en av ledarna en snyting när han slog sig lillebror. Som var en av mina bästa vänner och min hemliga kärlek. Jag uppmanar ingen att slåss, men i den stunden löste våld mitt problem.

Idag är jag fortfarande en glad tjej. Stark och enveten. Med världens mest krävande jobb - supermamma :) Idag har vi äntligen fått igång en utredning och har kontakt med BUP. Och jag lovar dig min älskade son, att om jag hoppar på samma utredning så har jag säkerligen alla bokstäver utom I och Q ... Det är inget fel i att inte förstå samhället, skolan eller de konstiga orden i svenska provet. För DU är det mest VÄRDEFULLA jag har och tillsammans fixar vi allt! DU har fått mig att förstå att det är ok att inte vara perfekt. DU har format mig till den jag är idag, den som sprider glädje och kärlek omkring mig.

Jag är stolt över att vara lite dum i huvudet ibland.
För man är aldrig ensam.

DU är aldrig ensam.

Vila i frid

I förra veckan fick jag ett telefonsamtal om att min bonusmorfar gått bort. Att han inte har ont längre. Man är aldrig riktigt beredd fast man vet. Vet att det kommer hända. Varje vaken dag ger ett hopp.
Min biologiska morfar har aldrig funnits för mig. Han söp bort sitt liv, valde en annan dimension.
Jag sörjer med mina systrar, vars morfar valde att vara min "morfar" också. Släktband är inte alltid blodsband. Familjen är den vi själva väljer.
Valde att skjuta undan min sorg en stund och försökte jobba på som vanligt. Rutiner som ligger i ryggmärgen hjälper en framåt i sådana lägen, och vetskapen om att andra i min omgivning behöver mig gav mig också styrka såklart.

Så kom då denna dagen.
Lördag. Arbetsdag. En halvtimme in på dagen, när jag skulle hämta ett dokument på service fick jag beskedet att även du lämnat oss. Älskade vän <3 Så länge du tappert kämpat, känner få med så gott hjärta som du. Det var du som alltid hade ett leende, kloka ord och fick oss att skratta. Det var du som vågade prata med mig öppet om tumörer och cancer när jag fick min förändring. Nu orkade du inte mer och fick somna in hos familjen. Jävla cancerhelvete!

Jag försökte verkligen. Men fick överge arbetsdagen. Tårarna tar liksom aldig slut.

Underbara Eli och vackra Eva, vila i frid. Jag älskar er. <3

Äntligen min tur

17 dgr :)
Så länge sedan är det jag äntligen fick min alldeles egna efterlängtade lägenhet!
Tack vare fantastiska vänner gick flytten otroligt smidigt och jag boade in mig på bara några dagar. Jag trivs ypperligt bra, det är en obeskrivligt skön känsla. MIN borg, på sjätte våningen. Inglasad balkong, älskar att se trädkronorna precis utanför fönstret.
Sedan att några har invändningar mot att det blev Kortedala stör mig inte det minsta. Här är vackert, lugnt och nära till allt. Taskigt med parkeringsplatser bara, men sådant löser sig allt eftersom.

Satt imorse och läste mina inlägg sedan tidigare och blev nästan lite berörd själv. Så mycket som har hänt detta året, väldigt omtumlande. MEN det har gjort mig starkare, lugnare, gladare och mer självsäker. Det är så otroligt viktigt att lyssna på signalerna och följa magkänslan. Inte alltid lätt, men då är det heller ingen utmaning. Och det är ofta de som formar oss.

Annars rullar livet på som vanligt. Jag jobbar, ler, dansar, är mamma och vän. Är lika rapp i käften när det gäller, lika mjuk i dansen, samma busiga jag. Ger och tar. På mina villkor såklart :)

Har faktiskt börjat kikat lite på en dejtingsajt. Inte för att jag vill ha något förhållande, utan mer för att jag kan. Det är kul med lite nya chattkonversationer. Sedan får vi se vad som händer.
Men inte redo för någon relation mer än vänskap.
Å där får jag så mycket, mina vänner och dansisar berikar verkligen mitt liv! Ni är bäst <3

Dags att plocka iordning lite här hemma, barnen kommer idag <3
Ha det gott, ta hand om varandra!!

Tacksamhet

Vad är tacksamhet för dig?
Vad krävs för att vi ska kunna känna tacksamhet?


Dagar som är tunga och grå är det väldigt svårt att känna positiva tankar, och hitta tacksamheten. Att hitta ngt bra över huvudtaget i den gråa sörjan är extremt jobbigt.
Men det går!
Throw me to the wolves and I'll come back as a leader of the pack!
Det finns alltid inom oss, styrkan. Även den hamnar i viloläge och kommer tillbaka, lite starkare och mer förståndig för varje gång!

Idag känner jag stor tacksamhet! Jag har, inom loppet av en vecka, tacklat rädslan två ggr och vunnit!
Att jag just idag har bråkat med min migrän stör mig inte så mycket.
1. Min tumör har slutat växa! Efter år av oro och kontinuerliga kontroller
2. Vi var en hårsmån från att krocka, klarar oss utan en skråma

Även om jag är jävligt less på min boende situation, kan känna en saknad efter någon, är trött och jävlig och enveten och skitjobbig emellanåt ... så är jag idag tacksam. Det finns en mening för mig, för dig - ge fan aldrig upp!

Älska dig själv, acceptera och respektera dig själv!! Så kommer resten av sig självt

Nu ska jag bara lära mig att skynda långsamt... gaaaah
Tur jag har dansens magiska värld att virvla mig in i

Puss på er!

Vi vann

Det är en overklig och omfattande känsla. Vi vann!

Söndagen den 23:e april började som alla andra dagar numera, med huvudvärk och lite lätt panikångest över allt som skulle göras. Men jag hade inga fjärilar i magen, utan var istället fokuserad på vad som skulle packas ner för mig och Maia.

Vi mötte upp Eric och Emma vid pendelparkeringen, och åkte gemensamt mot Munkedal där vi skulle delta i vår andra buggtävling. I Ljungskile måste vi stanna för min huvudvärk har eskalerat och håller på att äta upp mig inifrån. Köper kaffe, dricka och youghurt. Inser att jag återigen glömt ta min medicin, som tur är hittar Eric värktabletter i bilen. Slarvigt gjort av mig, men jag hade ju iaf kommit ihåg mina dansskor. Och knäskydd. Och vattenflaska. Och kläder. Och.....

Väl framme rekar jag lokalerna, toaletten, folket och våra fans :) Allt känns ok och kroppen är förvånansvärt lugn. Kanske har min mentala träning gett resultat? Har kämpat hela april med att förklara för min hjärna att ta det lugnt.. Visst hugger det lite emellanåt, och trycker över bröstet - men det är inte alls lika ofta längre. Och huvudvärken hade avtagit. Skönt!
Jag var ju i gott sällskap, jag kunde slappna av lite.

Vi var många par från Donnum, och många duktiga par från andra klubbar. Jag hade aldrig en tanke på att vi kunde gå så långt. Dans är mins livsglädje, mitt elixir. När jag är på tävlingsgolvet försöker jag bara ta det lite lugnt, och ge Eric all min danskärlek. Semifinalen kändes sådär, men vi fick alla kryss och gick vidare. Finalen kändes bättre, det var jättekul och härligt flow.
När de sedan ropade upp vinnarnumret fattade jag först inte. Jag tittade på Peters rygg, för de är bra, när det just går in att det är ju vårat nummer de ropar upp. Herregud! :)

Tusen tack!
Jag har överbevisat mig själv att jag kan! Trots alla jävla åkommor min kropp vill tvinga på mig så bemästrar jag det och ställer mig längst upp på prispallen!
Tack Eric, som alltid finns där! Jag älskar dig <3
Tack Dan, för att du alltid har trott på mig!

På hemvägen fattar jag fortfarande inte. Än idag har det liksom inte riktigt gått in.

Men en sak vet jag - Dans Är Magi <3

Jag Hör

Igår fick jag vara med om en fantastisk upplevelse.
Jag var inbjuden av Cochlear att hålla en liten föreläsning på ett av deras event. Prata inför personal, hörselskadade, andra CI patienter och dess anhöriga. Ville jag ställa upp? OM jag ville!! Så mycket som Cochlear gjort för mig är detta det minsta jag kan göra för dem!
Och inte minst för alla patienter och deras anhöriga, att kunna ge inblick i hur det är att vara hörselskadad. Att kunna ge dem min resa, ge dem svar på frågor och funderingar jag aldrig fick.
Det var otroligt kul, och blev väldigt uppskattat.

Har ju i så många år drömt om att få föreläsa, och nu fick jag 15 minuters verklighet :)
Jag gör gärna om det!

Jag har varit "öronbarn" sedan jag var pytteliten. Öroninflammationer, operationer, rör i öronen.. you name it. Min stackars mamma och mormor hade ett h-e med detta lilla skrikiga kolik barn :)
Vid ca 6 års ålder lyckades jag pilla ut ett smalt rör med massa "sniglar" på, det visade sig vara polyper. Ännu en operation och jag blev av med två hörselben i höger öra.

Jag förnekade tyvärr mitt handikapp under hela min skoltid, jag kämpade mig igenom dessa 12 åren och fick iaf någorlunda betyg. Jag valde samhällsvetenskaplig linje för min dröm var att bli ridande polis. I andra ring får jag veta att det kan jag inte bli. Dels pga min hörselskada.

Självkänslan under dessa år var inte befintlig. Hur ska man kunna hävda sig när man inte hör vad som diskuteras? Hur ska jag kunna hänga med i samtalet när det är andra ljud runtomkring?
Jag hittade olika sätt att ta mig runt problemen. Många såg aldrig problemet.

Mina första år ute i arbetslivet jobbade jag med barn. Där behöver man inte hörapparater... Barn hör man ändå, de har liksom en benägenhet att prata lite högre :)
I samma veva som jag själv blev förälder sadlade jag om till innesäljare, och det var ungefär då som jag insåg att jag hör sämre och sämre och behövde hjälp. När man inte hör sitt barn gråta om nätterna, ropa på sin mamma. När man upplever att man behöver förfölja kunderna, söka deras ansikten för att "se" vad de säger.

Jag hade aldrig hört talats om Cochlear eller benförankrade hjälpmedel. När jag, 2004, var hos öronläkaren som introducerade detta för mig blev jag överrumplad. Han satte en liten metallstav mot mitt skallben bakom örat och rätt var det var kunde jag höra ljud som sekundvisaren på klockan, sköterskan som bläddrade i papper, fläkten till datorn.... Fattar ni vad mycket ljud det finns i ett tyst rum? Beslutet togs att jag skulle få CI implantat.

Jag minns mycket väl när jag skulle hem från sjukhuset efter första operationen 2005, jag trodde ngn förföljde mig. Hann få lite småpanik innan jag insåg att det faktiskt var mina egna fotsteg jag hörde...
Jag fick däremot ingen vidare information om apparaten jag nu bar på.

En dag damp det ner ett fett kuvert i min låda, jag var slumpmässigt utvald att delta i en studie kring min hörselnedsättning och min hörapparat. Så kom jag i kontakt med Cochlear första gången. Ångrar inte en sekund av alla timmar därefter som vi haft tillsammans! En resa av upplevelser, studier, hjälpmedel, filmande och modellsittande. Tusen TACK!!

Det finns naturligtvis nackdelar med bra hörande och implantat också. Huvudvärk, inflammationer, tjutande apparater, kass brusreducering, kan inte använda mössa.... MEN - allt vaggas in i den största fördelen. Jag Hör! Fågelkvitter, vågskvalp, barnens kärlek, musiken, samtalen..
Och självkänslan har hittat mig. Nu äger jag situationen, kan skratta åt den och hantera den.

Är du hörselskadad eller har ngn anhörig som är det? Har ni frågor och funderingar kring detta?
Hör gärna av er till mig <3

Kärlek till er alla
/Mia