Hur kunde jag inte se?

Det har blivit en vardaglig vanesak att minnet sviker mig i och runtomkring hemmet. När barnen ska bli hämtade kommer det oftast alltid sms från dem med påminnelse och vart de är. Inget konstigt med det kan man tycka. Eller att jag glömmer av vad jag ska handla. Eller ATT jag ska handla, glömmer av på vägen dit vart jag är på väg...
Inget konstigt, jag löser det. Inga signaler kommer fram ...

Vågar inte längre åka till stora köpcentrum ensam, det är överväldigande och jag blir alldeles yr. Maia följer gärna med :) Inget konstigt med det. Inga signaler kommer fram...

Min huvudvärk eskalerar och migränen är ett faktum, flera dgr i månaden. Inga värktabletter eller andra medel hjälper. Det hugger i bröstet, i sidan, jag kippar efter luft och hostar till.
Jag hör svaga varningsklockor, men har inte tid att stanna upp å lyssna.

Istället fortsätter jag mitt  race, supermorsan och glädjespridaren tar inte paus. Hon tänker bara på alla andra och sätter inte sig själv i fokus. Hon ger råd som hon kanske skulle ha lyssnat på själv?
Hjärtat rusar och pulsen brusar i öronen. Vanesak du vet.. Bara man orkar le..
En dag i taget, hakuna matata.

Det fanns hopp om en trygghet, en lägenhet. Vi var så nära, men nånstans var det inte meningen att det skulle bli just den lägenheten. Min älskling föll och mår dåligt, jag ställer såklart upp och ger honom den space han behöver. Utan att se mitt behov.

Nånstans i mitt gråa dilemma (som jag totalt förnekat är grått) kommer det in en kvinna som sätter ner foten och får mig att förstå. Hallå... HÄR ÄR JAG! Jag behöver hjälp. Jag behöver inga värktabletter eller ännu mer jobb, jag behöver hjälp. Tack Helena!
Många vänner har många gånger påpekat det för mig (eller hur Jia?) men det går liksom inte in.

Jag har i många år förnekat att jag mår dåligt. Jag har i många år trott att allting löser sig.
Hur kunde jag inte se? Så många symptom som talar om för mig att "hallå fröken, det är dags att ta hand om DIG" Trodde väl kanske att jag gjorde det på sätt och vis - tog hand om mig alla dessa MR besök, alla värktabletter jag fick, alla ggr jag faktiskt vågade gå till läkaren. Läkaren som inte kunde hjälpa mig.

Så jag fick nog. Bestämde mig för att gå till en helt ny läkare.
Var där idag och insåg när jag hör orden komma över mina läppar att det är mig vi pratar om.
Hur har jag inte kunnat se, och förstå?
Jag var iaf där i tid. Fick dessutom beröm för att jag förstod det viktiga i att sätta mig själv först, det är ett stort steg mot vägen till en friskare vardag.

Jag är utmattad.
Jag ska nu varva ner, lyssna på min kropp, förklara för mina barn, göra det som får mig att må bra.
Samtalsterapi, sjukgymnastik, ny MR och medicin.

Skriver inte detta för att söka medlidande.
Utan mer riktat till DIG som kanske ännu inte ser. Eller hör.
Det är otroligt viktigt att du tar hand om dig. <3

Imorgon är en ny dag, ett oskrivet blad. Bara DU bestämmer vad du vill göra med den.
Kram

En vacker dag....

Jag  trodde nånstans att det skulle funka. Jag tror fortfarande det kommer att funka.
Om man slutar att oroa sig för morgondagen och lever i nuet, så är nuet så otroligt mycket lättare att uppleva och känna glädjen av.
Alla har vi spöken i garderoben och olika diagnoser att tacklas med varje dag, men låt inte det bromsa dig. Visa dig själv att du är så mycket bättre, du är unik och så mycket värd!

Jag tackar varenda stjärna för alla mina vänner och allt stöd jag känner i er, all kärlek jag får och all förståelse och tid ni tar er för min skull. Och mina barn, utan er vore jag inget <3

Ta hand om livet, innan livet tar hand om dig.

Vem är du

Hur mycket vill vi veta om varandra egentligen?
Är det verkligen så viktigt att veta "allt" eller kanske det skulle vara så att vi till och med skulle må lite bättre om vi koncentrerar oss på oss själva först?
Vart går gränsen för vetande och snokande? Varför vill man veta? Hur väl känner du dina vänner, arbetskamrater och folk omkring dig?

Jag har många "familjer" omkring mig. Mina arbetskamrater till exempel. Jag tycker väldigt mycket om dem, de är härliga. Men jag vet egentligen inget om dem. Eller inte mycket iaf :)
Vi gjorde ett litet projekt att "berätta ngt jag inte vet om dig", det var kul. Men man fick tänka till lite. Först vad ska man säga? Vad vet de inte om mig? Och sedan, vad vill jag inte att de ska veta? Haha

Mina dansvänner är en annan familj. Nära och trygga. Några av dem har kommit mig väldigt nära och är bland mina bästa vänner. Men fortfarande vet jag ingenting. Är det för att jag inte bryr mig om "skvaller" eller är det för mitt otroligt kassa minne? Jag är en god lyssnare och har ibland kloka svar, men bara i den stunden. Jag bryr mig verkligen om människor omkring mig, men känner inte att jag måste veta allt om alla. Då hade min lilla hjärna och dess två celler nog kollapsat :)

Sedan är det mina allra bästa vänner, de är få. Men oj vad information jag har om dem... mooaohhaa

Men om du frågar mig om sonens favoritfärg, syrrans skostorlek eller hur länge min mormor var sjuk innan hon dog... Jag menar, ska man komma ihåg sådant? Jag vet ju knappt vad jag gjorde igår..
Ja, vissa saker fastnar. Som när vännerna går bort, jag vet att cancer är fruktansvärt orättvist. Men där räcker det. Man måste inte veta hur, när, var eller varför. Jag minns dem. Vännerna. Skratten. <3

Helenas begravning var väldigt fin. Sol, ljus, blommor, vänner och familj. På minnesstunden i Bolåsa hade vi mingel istället för sittning. Typiskt Helena, vilja att alla ska umgås och le. Det var fantastiskt <3 Jag sa till Bettan att det vill jag med ha, då kontrar hon med att det går inte. Inte? Nä, för när vi dör är vi typ 93 och då orkar man inte mingla.. Underbara Bettan <3 Vi tog i hand att leva länge. Att stå på huvud och äta vegetariskt ska tydligen vara ett bra val då :)

Min tokiga son har kastat sig in i nästa projekt. Nu ska datorn säljas (som köptes i höstas) och moppe inföskaffas. My Godness. Vi kom iaf över en bra kampanj på körkortsspecialisten med en utbildningsdag för klass 2 kort i Mölnlycke, men sedan ska man försöka förstå sig på alla dessa annonser. Tur jag har Janne som kan hjälpa mig. Haha
Häromkvällen fick Emil för sig att baka kanelbullar. Det gjorde han. I viss mån. Men goda blev de till slut iaf.

Nu ska vi göra oss i ordning för några timmars foxande och mys i Spekeröd. 

Ha det så gott alla! 

Tiden går så fort

 Hej där! 

Nu var det nästan ett år sedan sist, tiden går ju så himlans fort vare sig man har roligt eller inte. Oftast väljer jag att ha roligt, så då känns det väl lite enklare. Man har ju alltid två val :) 

När man får cred dessutom för att man sprider glädje omkring sig och är ett "lyckopiller" kan jag inget annat än att fortsätta le. Tänk vad mycket mer energi man får av kramar och värme. <3 

2016 var ett spännande år, fastspänd i bergodalbanan tog vi svängarna riktigt bra. Nytt jobb som jag trivs underbart bra på, ny kärlek som jag kan gå genom eld och vatten för och dans dans dans <3 Nu fattas bara lägenhet och fast anställning. Men det kommer, det vet jag! 

I somras fick jag äntligen uppleva magin och äventyret på dansbandsveckan i Malung. 

My Godness vad härligt det var! 

Ett par danshelger ytterligare avverkade vi, jag och min kärlek. Det är så skönt att komma iväg och få lite semesterfeeling och dansendorfiner! Att andas in lugnet och finna energi till sinnet. 

Jul och nyår firades som vanligt hos Rullarna. Janne var med oss hela veckan <3 
I mellandagarna lyckades jag få två sammanhängande lediga dgr, då drog vi på hemlig resa med ungarna. Det visade sig att våran bästaste Kenneth var på hembesök i Finspång så då bokade vi hotell och drog dit. Den glädjen när Maia får se honom och fullkomligt flyger upp i hans famn <3 Vi hade bokat familjerum och fick sviten, yeay! Det blev bowling och middag på O`Lerays, Fia spel och godis på rummet, hotellfrukostar och lyxig service, badhus och shopping. Till och med ett besök hos familjen Karlström hanns med! :) Fullkomligt älskar våra stunder tillsammans, när man får vara med sina <3 <3 <3 <3 
Kenneth hade glömt klapparna hemma i Norge så Susanne hade fint lagt dem på postlådan så vi fick paket veckan senare. Tack återigen! 

Syster fyller år tidigt på året och även denna gång fick hon inträde till My Dog av mig. Denna gång följde även Maia och Janne med. Vi hade liten matsäck med oss som vi mumsade på medans polisen visade i finalringen vad deras hundar kan göra. Teatern var ju också ett givet kort såklart! Liten runda bland montrarna och rasklubbarna, klappade många gosingar och handlade till vargen. 

Mr C har tagit en av våra underbara solstrålar, en fantastisk fin dansvän - Helena. Sorgen är stor, vi kommer aldrig att glömma dig! Jag säger inte farväl, jag säger vi ses i Nangijala <3 

I nästan samma veva får en annan härlig dansvän veta att hennes Mr C har besegrats, så oändligt härligt! Det är snäva kurvor, var inte rädda för att visa era känslor. Alla måste få ventilera och det viktigaste av allt - prata med någon! Bär inte dina känslor ensam, det är för tungt. Oavsett vad det gäller, se till att finnas till och att själv ha någon. Det är också en fin balansgång, du kan inte finnas till för alla. Du måste också någon gång säga nej. Våga vara du! 

Efter dessa känslomässigt starka dagar, där min ventilation blev på jobbet (tack) var det väldigt välbehövligt med söndagens dans till Kindbergs på Möllan. Helt otroligt vad dans gör med en! 

Det var några sagda ord den kvällen som fick mig att orka ta tag i denna bloggen igen. Jag kan tycka att jag ordbajsar, men någonstans därute finns det alltid någon som jag på något sätt kan göra något för med mina ord. Om jag så bara når en är jag glad. NI är underbara! 

Måste bara berätta om en händelse som berörde mig på jobbet igår. I en stund där kunderna var få och jag var i antåg att sortera lite gammalt och nytt bland tillbehören kom det in en familj med en liten tjej på kanske 6-7 år. Jag ser att hon har CI implantat på ena sidan och en "vanlig" hörapparat på andra. Något med denna familj fick mig att gå till dem. Inte som säljare, utan som Mia. Sätter mig ner på huk och säger till flickan vad fina apparater du har, finare än mina. Hon spricker upp i ett leende som får mig att rodna. Hon frågar vad jag heter och tecknar mitt svar till sin pappa. "Min fröken heter också Mia" säger hon fortfarande med ett leende. Jag pratar lite med hennes föräldrar, fortfarande på huk så jag har kontakt med flickan. Mamman undrar om hon får ställa frågor om hur det är att ha dessa implantat då dottern tycker det är obehagligt att ta på sig dem på morgonen. Jag förklarar så gott jag kan om hur det är att vara döv och helt plötsligt höra allt, att det tar år att "lära" sig selektiv hörsel. Mamman blir väldigt rörd och jag ser tårar i hennes ögon. Kramar om henne och säger att allt kommer bli bra. Flickan kramar om mig och de får mitt mobilnummer. Jag mår bra <3

Kärt återseende

Jag är så tacksam för alla er goingar som dyker in på mitt jobb, kramas och säger hej <3

Igår morse fick jag mig ett kärt återseende, jag hann krama om "mina" pojkar på ASAP innan de försvann ut i leveransernas dimma igen. Så kul att se er!!
Hoppas ni kommer trivas lika bra med Mediamarkt som jag gör!

Ny vecka, nya möjligheter.
Har jobbat otroligt mycket nu de sista dagarna, och det känns i kroppen. Men jag är tacksam för varje timme jag får.

På lunchen kom samtalet... Jag är inkallad till ny MR redan på onsdag. Min underbara Jia var snabb med att räta upp mig och håller mig sällskap. Inte för att jag inte skulle fixa det själv denna gången, men inser att hon har nog rätt ändå. Det är skönt med lite stöd, det blir lite gemensam frukost innan själva undersökningen. Efteråt skyndar jag vidare till jobbet.
Ena stunden tycker jag det är väldigt orättvist att min MR sköterska inte får berätta för mig vad han ser på plåtarna, jag menar han måste ju se om förändringen vuxit eller inte. Men han får väl inget säga för att han inte har den doktoranden eller nåt. Utan jag måste återigen vänta... Den är värst, denna väntan.... Men jag är helt säker på att min "minion" mår bra ännu :)

Börjar få en hel del dagar och äventyr att se fram emot och längta efter. Dans, fotboll, kärlek,  jobb och vänner. Lite pussel att få det att gå ihop :)
Förhoppningsvis kanske vi kan få ordning på våran struktur och planering hemmavid också, allt blir ju genast lite lättare då. Tonårsbarn har ju inte alltid en självklar benägenhet att hjälpa till eller att göra som de blir tillsagda... hrm.. ;)
Å våren är på intågande, gudskelov.

Sportsligt ser det inte så ljust ut, i söndags var det tungt. Förlust i hockeyn och ett kryss i fotbollen. Lägg av, så kan ni inte hålla på. Döna in den!
Nästa vecka kommer jag och SötAnna till sektion L på Gamla Ullevi och håller låda, vi vill se anfall och mål. Inga jävla långbollar eller enbart defensivt spel tack!

Nu, mina vänner, är det dags för kläder på och skutta ut till bilen.
Ha en go dag!

Ge inte upp

Det här med att söka lägenhet är en mystisk värld. En evighetskamp mot ingemansland typ...
Nej, vi är inte osams på något sätt här hemma och vi trivs jättebra i Öjersjö. Men det är andra faktorer som spelar in och gör att ett eget boende skulle lösa upp ganska mycket trassel i mitt nystan.
"Dina poäng är 1820 och den som står först i kön har 5680, men sök gärna ändå" eller "din köplats är för närvarande 4... eller vänta lite... nu blev det 19 visst före dig" Ibland känns det fullständigt meningslöst att trycka på den där intresse anmälar knappen.
Men jag ger inte upp. En vacker dag händer det. Det har gjort det förr, och kommer göra det igen.

Fortsätt le och ta en dag i taget.
Det är lätt gjort på de dagar det funkar :)

Jag skulle så gärna vilja ha en dag/kväll med mina vänner snart igen. Lite mat, kanske bowling eller nåt, en öl eller två.
Det är så mycket man vill, men inte hinner med. Stanna upp, andas och lukta på blommorna! Det är viktigt, även om man inte kan lukta på alla blommor. Uppskatta det du har och får för stunden <3

Jag hade en fantastisk fredag kväll med mitt <3, och att få vakna upp lördag morgon med Honom bredvid mig. Den känslan.

Lördag efter jobbet var det skönt att komma hem till sonen, pussade extra mycket på honom.
Och som en trevlig överraskning var våran Kenneth hemma också. :)
Nu, så här på söndagsmorgonen innan jobbet, skulle jag väcka honom. Men hans säng är tom och bäddad... Ojoj... Killen är på äventyr .. haha

Samlar ihop mig inför frukost och önskar er alla en ûbertrevlig dag

Crea Diem - Skapa Dagen

Idag lever vi verkligen för en dag i taget.
Varje dag i mitt vardagliga liv längtar jag starkt efter dig. Det är en utmaning med distans förhållande, framförallt i ett skede där man fortfarande lär känna varandra. Jag är så glad att våra vägar korsades, där på nätet i januari. <3

Allt kommer att bli bra. En dag.
April kommer bli en tung månad, men som fungerande lokomotiv dundrar jag fram. De gånger mitt sikte snurrar runt, har jag vagnar som påminner mig om mitt mål. Är så glad att jag har er!

Ny vecka, med fullt schema - gör att tiden går fort, å på fredag ses vi igen

Efter två arbetsplatser med inte så fullt kapabla chefer rent fackligt, har jag nu hamnat på en härligt fungerande arbetsplats. Jag trivs som fisken i vattnet och går till jobbet med ett leende varje dag.
Nu fattas bara ett eget boende, strukturerat schema och mer dans :) Å så du naturligtvis <3

Ge aldrig  upp!

Kram