Tiden går så fort

 Hej där! 

Nu var det nästan ett år sedan sist, tiden går ju så himlans fort vare sig man har roligt eller inte. Oftast väljer jag att ha roligt, så då känns det väl lite enklare. Man har ju alltid två val :) 

När man får cred dessutom för att man sprider glädje omkring sig och är ett "lyckopiller" kan jag inget annat än att fortsätta le. Tänk vad mycket mer energi man får av kramar och värme. <3 

2016 var ett spännande år, fastspänd i bergodalbanan tog vi svängarna riktigt bra. Nytt jobb som jag trivs underbart bra på, ny kärlek som jag kan gå genom eld och vatten för och dans dans dans <3 Nu fattas bara lägenhet och fast anställning. Men det kommer, det vet jag! 

I somras fick jag äntligen uppleva magin och äventyret på dansbandsveckan i Malung. 

My Godness vad härligt det var! 

Ett par danshelger ytterligare avverkade vi, jag och min kärlek. Det är så skönt att komma iväg och få lite semesterfeeling och dansendorfiner! Att andas in lugnet och finna energi till sinnet. 

Jul och nyår firades som vanligt hos Rullarna. Janne var med oss hela veckan <3 
I mellandagarna lyckades jag få två sammanhängande lediga dgr, då drog vi på hemlig resa med ungarna. Det visade sig att våran bästaste Kenneth var på hembesök i Finspång så då bokade vi hotell och drog dit. Den glädjen när Maia får se honom och fullkomligt flyger upp i hans famn <3 Vi hade bokat familjerum och fick sviten, yeay! Det blev bowling och middag på O`Lerays, Fia spel och godis på rummet, hotellfrukostar och lyxig service, badhus och shopping. Till och med ett besök hos familjen Karlström hanns med! :) Fullkomligt älskar våra stunder tillsammans, när man får vara med sina <3 <3 <3 <3 
Kenneth hade glömt klapparna hemma i Norge så Susanne hade fint lagt dem på postlådan så vi fick paket veckan senare. Tack återigen! 

Syster fyller år tidigt på året och även denna gång fick hon inträde till My Dog av mig. Denna gång följde även Maia och Janne med. Vi hade liten matsäck med oss som vi mumsade på medans polisen visade i finalringen vad deras hundar kan göra. Teatern var ju också ett givet kort såklart! Liten runda bland montrarna och rasklubbarna, klappade många gosingar och handlade till vargen. 

Mr C har tagit en av våra underbara solstrålar, en fantastisk fin dansvän - Helena. Sorgen är stor, vi kommer aldrig att glömma dig! Jag säger inte farväl, jag säger vi ses i Nangijala <3 

I nästan samma veva får en annan härlig dansvän veta att hennes Mr C har besegrats, så oändligt härligt! Det är snäva kurvor, var inte rädda för att visa era känslor. Alla måste få ventilera och det viktigaste av allt - prata med någon! Bär inte dina känslor ensam, det är för tungt. Oavsett vad det gäller, se till att finnas till och att själv ha någon. Det är också en fin balansgång, du kan inte finnas till för alla. Du måste också någon gång säga nej. Våga vara du! 

Efter dessa känslomässigt starka dagar, där min ventilation blev på jobbet (tack) var det väldigt välbehövligt med söndagens dans till Kindbergs på Möllan. Helt otroligt vad dans gör med en! 

Det var några sagda ord den kvällen som fick mig att orka ta tag i denna bloggen igen. Jag kan tycka att jag ordbajsar, men någonstans därute finns det alltid någon som jag på något sätt kan göra något för med mina ord. Om jag så bara når en är jag glad. NI är underbara! 

Måste bara berätta om en händelse som berörde mig på jobbet igår. I en stund där kunderna var få och jag var i antåg att sortera lite gammalt och nytt bland tillbehören kom det in en familj med en liten tjej på kanske 6-7 år. Jag ser att hon har CI implantat på ena sidan och en "vanlig" hörapparat på andra. Något med denna familj fick mig att gå till dem. Inte som säljare, utan som Mia. Sätter mig ner på huk och säger till flickan vad fina apparater du har, finare än mina. Hon spricker upp i ett leende som får mig att rodna. Hon frågar vad jag heter och tecknar mitt svar till sin pappa. "Min fröken heter också Mia" säger hon fortfarande med ett leende. Jag pratar lite med hennes föräldrar, fortfarande på huk så jag har kontakt med flickan. Mamman undrar om hon får ställa frågor om hur det är att ha dessa implantat då dottern tycker det är obehagligt att ta på sig dem på morgonen. Jag förklarar så gott jag kan om hur det är att vara döv och helt plötsligt höra allt, att det tar år att "lära" sig selektiv hörsel. Mamman blir väldigt rörd och jag ser tårar i hennes ögon. Kramar om henne och säger att allt kommer bli bra. Flickan kramar om mig och de får mitt mobilnummer. Jag mår bra <3