När man liksom har landat

Semestern är över och man är tillbaka i vardagen. Rätt skönt tycker jag.
Det har varit skönt med ledighet, härligt väder, fina utflykter och mycket kärlek.

Tillbaka i barnens rutiner med skola och träning, sonen mår hundra ggr bättre efter skolbytet och Maia trivs i högstadiet.

Träffade en förälder som frågade mig hur jag mår nu? "Är du tillbaka fullt ut?" Reflekterade först inte på hur hon menade, vadå tillbaka? Det känns så himlans avlägset allting, allt det där jobbiga som var så länge sedan. Eller var det inte det? "Hur gör du? Jag vet inte hur jag ska göra för att komma tillbaka till 100, eller ens 75% igen" Först då, där på en lite ruggigt kall parkeringsplats, förstod jag. Fast ändå inte.
Jag förstod, och insåg, hur stark jag är. Vilken fin självkänsla jag utvecklat och hur mycket min omgivning ger mig. Jag förstod inte hur jag hade tagit mig dit. För jag HAR faktiskt tagit mig HIT! Varje dag är en ny dag och jag känner inga måsten eller någon ångest.

Så hur har jag gjort? Jag har funderat lite på det där... Förra terminen var jag i kontakt med en del kuratorer och psykologer pga sonens mående och hur de hanterade det i skolan (undvik Yrkesgymnasiet i Göteborg!!) och jag fick en hel del råd och framförallt någon som lyssnade på MIG. Som förstod mig och gav mig styrka. Som inte kände mig men som ändå visste.
Var inte rädda för att söka hjälp!! Och prova gärna olika ställen om du inte är nöjd med hjälpen du får! Psykologen jag fick när jag sprang in i väggen hjälpte mig inte ett piss, men på BUP och Familjestödsenheten förstår de sig på föräldrar, stress och oro.

Sänk kraven och höj omsorgen. Gör överkomliga to-do listor, det är en skön känsla att bocka av. Släpp dina måsten och gör sådant du tycker är kul. Bli inte upprörd över småsaker, gläds istället åt att saker händer.
Tänk inte "gud vad jobbigt, kan ingen annan ta disken nån gång?" utan tänk inte. Bara ta den, och bocka av den på din lista. Då har du inte lagt onödig energi på att bli grinig/irriterad, du får däremot en push och klapp-på-axeln för DU ÄR BÄST!!

Jag vet, det är fan inte lätt. Man kan inte göra det på beställning. Det måste liksom komma inifrån.

När jag fann lite styrka i mitt bröst hände liksom resten av sig självt.
"Hur kan du vara så glad jämt?" Det är lätt!! Le! :) Du får ett leende tillbaka och så är karusellen av glädje igång. Men av någon anledning orkar jag inte le lika mycket här hemma. Det kommer väl ...

Belöna dig själv! För minsta lilla!

Ja, idag mår jag bra. Jobbet, barnen, kärleken, framtiden. Allt ligger framför dig! Gör någonting bra utav det, tiden kommer inte tillbaka.

Idag tog jag mig igenom en av mina fobier - sprutor. Jag blev godkänd och får ge blod <3
I belöning till mig själv ska jag träffa Joanna och gå på bio. Vi ska se Dansa Först, den har fått många fina rekommendationer.

Ta hand om er finisar!
Kramen /Mia

Detär OK att vara lite dum i huvudet ibland...

Varför låter vi samhället påverka oss till det negativa? Vem är du att bestämma att det är "fel" att leva med någon form av diagnos? Vem är du att inte kunna ge rätt verktyg till dem som behöver det? Kan inte samhället se de som i tysthet skriker efter hjälpen, hur ska vi då kunna ge rätt stöd?

Många har de gånger varit som jag har varit i kontakt med skola, lärare, kuratorer, rektorer, mentorer och specialpedagoger. Mer och mer ser jag ett mönster från min egen uppväxt, min egen låga självkänsla i skolan och hur svårt det var att vara tonåring.
Mer och mer förstår jag min son, och jag älskar honom mer än allt på denna jord.

I 7 år har vi kämpat tillsammans du och jag. Du kommer också kunna förstå i din vuxenvärld att allt detta är för din egen skull. Jag kommer för alltid att finnas vid din sida, hur många gånger vi än bråkar, skrattar och gråter ihop. Jag kommer för alltid vara den jobbiga, men älskvärda, mamman.
Det finns ingenting som gör så ont som att se sitt barn må dåligt, att känna sig maktlös eller (förlåt mig) totalt värdelös. För det är så det känns.

I alla år har jag fått höra från andra jag sökt stöd hos "Det är åldern, det går över" Ja, visst är det så. Olika åldrar, olika faser såklart. Eller är det så man säger för att bortse från "problemet"? Orkar man inte ta tag i frågan att det faktiskt kan vara så att här krävs en utredning? Barnet har svårigheter, men det växer bort? Hade det varit lättare för honom nu i gymnasiet om vi fått hjälp redan i mellanstadiet? Högstadiet? Troligen.

För att få hjälpen måste man också vilja ha den. Men hur? Hur får man rätt hjälp? Blir första gången fel minskar det verkligen chansen till att nästa blir rätt, då har man liksom redan stängt av.

Min mor och mormor kämpade på bra med mig. Jag minns mammas väninna Carine som var lärare i Bergsjön, hon förklarade extremt pedagogiskt så till och med jag fattade logiken. Jag gick i fyran när vi flyttade till Mölnlycke och helvetes resan började. Eller fortsatte.. Jag fattade inte varför de större barnen alltid skulle hacka på mig. Jaga hem mig med sina mopeder eller lägga snö innanför jackan.  Parallellt med allt det bra också såklart. Jag hade många vänner, intressen och var en glad tjej. Det var ingen som såg mina tårar, eller när killarna i högstadiet knuffade ner mig och min cykel i leran på gångstigen. Jag skrattade åt busringandet som i verkligheten kändes som eld i bröstet.
Men gjort är gjort och idag kan jag som vuxen välja att hantera det. Men hade jag varit en bättre människa om jag fått hjälp tidigare? (Kan inte bli bättre kanske, men det hade ng underlättat) Jag var hos psykologen första ggn som artonåring och hamnade tyvärr hos helt fel snubbe. Jag löste problemet med mobbningen själv genom att ge en av ledarna en snyting när han slog sig lillebror. Som var en av mina bästa vänner och min hemliga kärlek. Jag uppmanar ingen att slåss, men i den stunden löste våld mitt problem.

Idag är jag fortfarande en glad tjej. Stark och enveten. Med världens mest krävande jobb - supermamma :) Idag har vi äntligen fått igång en utredning och har kontakt med BUP. Och jag lovar dig min älskade son, att om jag hoppar på samma utredning så har jag säkerligen alla bokstäver utom I och Q ... Det är inget fel i att inte förstå samhället, skolan eller de konstiga orden i svenska provet. För DU är det mest VÄRDEFULLA jag har och tillsammans fixar vi allt! DU har fått mig att förstå att det är ok att inte vara perfekt. DU har format mig till den jag är idag, den som sprider glädje och kärlek omkring mig.

Jag är stolt över att vara lite dum i huvudet ibland.
För man är aldrig ensam.

DU är aldrig ensam.