fredag 20 april 2018

Detär OK att vara lite dum i huvudet ibland...

Varför låter vi samhället påverka oss till det negativa? Vem är du att bestämma att det är "fel" att leva med någon form av diagnos? Vem är du att inte kunna ge rätt verktyg till dem som behöver det? Kan inte samhället se de som i tysthet skriker efter hjälpen, hur ska vi då kunna ge rätt stöd?

Många har de gånger varit som jag har varit i kontakt med skola, lärare, kuratorer, rektorer, mentorer och specialpedagoger. Mer och mer ser jag ett mönster från min egen uppväxt, min egen låga självkänsla i skolan och hur svårt det var att vara tonåring.
Mer och mer förstår jag min son, och jag älskar honom mer än allt på denna jord.

I 7 år har vi kämpat tillsammans du och jag. Du kommer också kunna förstå i din vuxenvärld att allt detta är för din egen skull. Jag kommer för alltid att finnas vid din sida, hur många gånger vi än bråkar, skrattar och gråter ihop. Jag kommer för alltid vara den jobbiga, men älskvärda, mamman.
Det finns ingenting som gör så ont som att se sitt barn må dåligt, att känna sig maktlös eller (förlåt mig) totalt värdelös. För det är så det känns.

I alla år har jag fått höra från andra jag sökt stöd hos "Det är åldern, det går över" Ja, visst är det så. Olika åldrar, olika faser såklart. Eller är det så man säger för att bortse från "problemet"? Orkar man inte ta tag i frågan att det faktiskt kan vara så att här krävs en utredning? Barnet har svårigheter, men det växer bort? Hade det varit lättare för honom nu i gymnasiet om vi fått hjälp redan i mellanstadiet? Högstadiet? Troligen.

För att få hjälpen måste man också vilja ha den. Men hur? Hur får man rätt hjälp? Blir första gången fel minskar det verkligen chansen till att nästa blir rätt, då har man liksom redan stängt av.

Min mor och mormor kämpade på bra med mig. Jag minns mammas väninna Carine som var lärare i Bergsjön, hon förklarade extremt pedagogiskt så till och med jag fattade logiken. Jag gick i fyran när vi flyttade till Mölnlycke och helvetes resan började. Eller fortsatte.. Jag fattade inte varför de större barnen alltid skulle hacka på mig. Jaga hem mig med sina mopeder eller lägga snö innanför jackan.  Parallellt med allt det bra också såklart. Jag hade många vänner, intressen och var en glad tjej. Det var ingen som såg mina tårar, eller när killarna i högstadiet knuffade ner mig och min cykel i leran på gångstigen. Jag skrattade åt busringandet som i verkligheten kändes som eld i bröstet.
Men gjort är gjort och idag kan jag som vuxen välja att hantera det. Men hade jag varit en bättre människa om jag fått hjälp tidigare? (Kan inte bli bättre kanske, men det hade ng underlättat) Jag var hos psykologen första ggn som artonåring och hamnade tyvärr hos helt fel snubbe. Jag löste problemet med mobbningen själv genom att ge en av ledarna en snyting när han slog sig lillebror. Som var en av mina bästa vänner och min hemliga kärlek. Jag uppmanar ingen att slåss, men i den stunden löste våld mitt problem.



Idag är jag fortfarande en glad tjej. Stark och enveten. Med världens mest krävande jobb - supermamma :) Idag har vi äntligen fått igång en utredning och har kontakt med BUP. Och jag lovar dig min älskade son, att om jag hoppar på samma utredning så har jag säkerligen alla bokstäver utom I och Q ... Det är inget fel i att inte förstå samhället, skolan eller de konstiga orden i svenska provet. För DU är det mest VÄRDEFULLA jag har och tillsammans fixar vi allt! DU har fått mig att förstå att det är ok att inte vara perfekt. DU har format mig till den jag är idag, den som sprider glädje och kärlek omkring mig.

Jag är stolt över att vara lite dum i huvudet ibland.
För man är aldrig ensam.

DU är aldrig ensam.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar