Curriculum Vitae

Tänk att det ska vara så nedrans svårt att skriva ett CV.... Att pränta ner några rader om sig själv för att få någon annan att tycka du är unik.
Alla är Unika!! Det finns ingen som DU!!

Det svåra är att konkurrensen idag på arbetsmarknaden är benhård. Likaså bostadsmarknaden.
Men ändå... för att sticka ut i mängden måste du tro på dig själv och bevisa att DU är UNIK! Pränta ner det på ett papper för att söka ett jobb eller en bostad är inte lätt. När man sedan får upprepa proceduren x antal gånger utan att något händer är det ju inte konstigt om man blir lite down liksom.

Jag bad er på min facebook att hjälpa mig med kundcitat till mitt CV. Å jösses vad glad jag blev över alla er svar, om ni bara visste vad jag saknar er! Ni var största anledningen till att man fortsatte att gå till jobbet varje dag. Oavsett humör eller väder, så var ni alltid min sporre. Och den känslan kommer jag alltid att ha med mig i ryggen, ni har gjort en stor drivkraft i mig!

Imorgon ska jag presentera mitt nya omskrivna CV för min jobbcoach.
På torsdag ska jag på arbetsintervju :)

Dans vett

Hej hopp alla dansare!

För ett tag sedan bloggade jag mycket om vett och etikett på och omkring dansgolvet. Det skapades "Mias utmaning" som gick ut på att våga bjuda upp minst en under kvällen som du aldrig dansat med innan. En utmaning som skapades av er läsare som kunde, ville och vågade läsa mellan raderna.

Denna sommaren och hösten  har jag, och många med mig, upplevt att man jagar redan på golvet innan låten är slut. Man känner sig inte accepterad utan ens partner har bråttom iväg för att hinna bjuda upp nästa och slippa stå en dans. Visst är det trist att stå, men kom igen - ge alla en chans för guds skull! Koncentrera dig på den du dansar med, tacka för dansen och släpp inte ögonkontakten. Jag känner mig fruktansvärt övergiven och värdelös att hastigt och lustigt bli lämnad på golvet, jag förstår hur ni killar måste känna det för det är oftast tjejer som beter sig så här. Det är ofta tjej överskott på danskvällarna, det är många som står å trycker för att de aldrig får chansen att bjuda upp.

Ni som dansat i många år, ni som vet hur det går till, ni som vet hur det känns, ni som vet hur härlig dansbubblan är - har ni tänkt på att det är ni som är ansiktet utåt dessa kvällar? Har ni tänkt på hur mycket glädje, känsla och endorfiner ni kan utdela? Har ni tänkt på hur många hjärtan ni kan värma, hur många leenden ni kan framkalla?

När jag började dansa, eller fel av mig - när jag vågade ta mig ut till dansställen, kunde jag stå en hel kväll och bara titta. Jag vågade aldrig bjuda upp. Jag kan dansa, men vågade inte ta klivet över tröskeln. Jag stod där och såg er. Ni som alltid kommer i gäng och upplevs bara dansa med varandra. Ni är så duktiga och man blir ännu mer rädd. Jag stod kvar och fortsatte le.
Det viskades att det var "donnum folk", de har näsan upp i vädret och ser bara varandra. När andra stod avundsjuka och såg på, stod jag kvar och log. Så ville jag också dansa.

Jag hade dansat 10-dans i 1 år då och hade ingen aning om vad socialdans vad. Jag hade levt ihop med min fotbollstokiga man (nåja, jag är också blåvittnörd) i 11 år och under den tiden inte dansat så mycket. Man lägger sina egna intressen åt sidan när man träffar kärleken och blir mamma, om nu inte kärleken har samma intressen. Det kylskåpet gick inte att flytta på :)
I 10-dans finns inga social ställen att gå till. Det blev mer familjärt i vår dansgrupp och man utvecklades inte. Jag ville lära mig den typ av dans jag såg er dansa på Polketten.

Min danslärare Dan följde med mig till Polketten och vi småpratade med lite dansfolk han kände, han är gammal dans domare och har hållit på i många år. Han håller på än idag, om än i mindre portioner. Saknar dig Dan och våran fantastiska vals till Whitney Houston! Tack vare Dan kom jag i kontakt med gbgmotionsbugg och där började min resa in i min dansbubbla.
Nu har jag dansat West Coast Swing, Dirty Foxx, Mysfox, Latinfox, Folkdans, Bugg, Dubbelbugg och tävlingsbugg.

Och vet ni vad - jag är medlem och dansare i Donnum Ferrum. Dessa "näsan-upp-i-vädret-och-vi-dansar-bara-med-varandra-människor" :) Visst finns det kanske sådana också, men det bryr jag mig inte om. Det är deras förlust om de inte dansar med er. För de TÖRS INTE bjuda upp. De har gjort det bekvämt att säga nej (tyvärr). Det kommer alltid att finnas osäkra rötägg överallt, men de är inte mer än människor de heller.
JAG tänker iaf fortsätta träna på att bjuda upp. JAG tänker fortsätta anta Mias Utmaning. JAG tänker vara ett ansikte utåt för gbgmotionsbugg, Monas Dansskola och Donnum Ferrum!
Jag älskar min dansbubbla och DU är välkommen in i den!

Tack!

Alltså - gårdagskvällen :)
Tack alla som kom och handlade smycken och ljus av mig på Granngården!
Tack alla ni underbara dansvänner som helt enkelt bara finns där!
Tack Johan, Stefan, Anders, Håkan och Sören för danserna! Herregud vad jag har saknat detta!
Tack Christine, Thomas & Crew för att ni gör allt detta möjligt!

Idag har jag haft besök av Madde och lille William. Han är så go den lille knodden, nu hänger han med lite mer. Fokuserar blicken och jollrar glatt. Det är skrämmande vad fort tiden går. Min lille huligan Alexander som ska sitta i barnstolen och kasta pipmuggen i backen springer nu och jagar sin storebror upp och ner för trappan. För att inte tala om Maddes huliganunge Emil - det är hela 12 år sedan han satt i soffan med sin anka och kastruller :) Det är konstigt - det är bara barnen som växer och blir äldre, eller hur?! 

Jag ska aldrig mer blogga om hur jävla bra jag sover.... Det tvärvände :( 

Kan var de tända stjärnorna i fönstret också kanske, det är inte direkt becksvart i rummet längre. Jag lessnade på det instängda och drog isär alla gardiner, och så har det fått vara 24/7

Vanesak och jag ska klara det  med! Tänker inte tillåta mörkret äta upp mig. 

Igår när jag tog in posten hade jag fått chokladogram. Min finaste älskling vet hur man uppmuntrar sin trötta flickvän, nu klättrar vi uppåt igen. Skojade lite efteråt med honom - hade det inte suttit ett kort med i sändelsen (inget namn) så hade jag inte varit så säker på vem de var ifrån. Min vän Kenneth får ju för sig sådana spontana grejer ibland också. :) 

Tack älsklingen!

Idag har gått hemma. Städat, plockat, tvättat, lagt kyckligen i marinad och haft musiken med mig överallt. Börjar känna en viss frisk luft som greppar min själ. En känsla av frihet och överlevnad. Sådana här dagar är bra för hjärtat, jag orkar en dag till. 

För ett tag sedan var vi på Kopparklinten i Trollhättan. Höga höjder har alltid varit lite skrämmande, men jag har aldrig känt mig så fri som just då! Känslan i mitt röst nu är som känslan då, när jag stod i blåsten och bara var där och då. Tog emot, stod emot och kände mig hel. Styrka! 

Samtalet med min rådgivare från trygghetsrådet igår gav mig kanske lite mer insikt på vad jag faktiskt vill göra i framtiden. Men jag beslöt mig för att välja det trygga spåret istället en stund till. Jag tänker dock vid sidan av ta reda på hur jag når mitt mål och min dröm. Jag vill föreläsa! Jag vill nå människors hjärtan och förklara vikten av att vara en överlevare - aldrig ett offer! 

Tänd ditt ljus

Det är lite roligt emellanåt, när man inser (återigen) att man hade rätt. Fast du ansåg att jag hade tokfel. Jag ska egentligen inte bry mig, men jag står vid mitt ord och en dag får du äta skit. Vad det handlar om och vad jag vill få ut av det kommer aldrig framgå, men jag tror på Karma.

Sitter nu hemma och som varje dag längtar jag efter ett eget boende. Nånstans att kunna ge mina barn rutiner, traditioner, glädje, styrka, ännu mera kärlek och värdefull egen tid.

Överlevt mörka november, Tack vare starka vänner och pojkvän som uthärdar mitt svängande humör. Utanför dessa väggar är jag glad, jag ler och strålar som solen. I mitt hjärta flammar lågan.
December. No comments.

På måndag är det dags för ny MR på hjärnan. Vi håller våra tummar och ber till våra änglar att allt är som det ska. De stackars hjärnceller jag har har säkert fullt slagsmål och åker rallybil, men bara inte förändringen har växt eller utökats så är jag nöjd. Ingen vet ännu varför jag har huvudvärk, yrsel eller minnesluckor. Min fantastiska vän M-L finns där som mitt stöd. <3

Jag kan sakna tiden som var, då vi ofta gjorde utflykter och pysslade med allt och inget. När vi gjorde spontana små resor och jag minns leenden, samarbete och glada överraskningar. 

Jag hoppas, och vet nästan, att jag får den energin tillbaka när jag får "mitt" igen. Det är tärande för oss alla, men jag ångrar ALDRIG resans gång. Den har gjort oss starkare och fört oss alla närmare varandra. Kanske blir 2015 vårat år? Låt oss göra det till vårat år!!

Imorgon blir det äntligen dans igen! Jag kan ge mig fan på att det är socialdansen som har saknats hos mig ett tag nu. Jag är beroende av endorfinerna, alla leenden, alla kramar och känslan av att finnas till för så många vänner! Det glädjer mig att få träffa er alla på Granngården igen och att Stefan kommer också! Längtar så! Jag ska dit med mina smycken och hoppas naturligtvis på att få sålt lite, vill ju kunna köpa lite klappar till barnen. 

I lördags hade vi våran årliga klapplek med Mina Flickor. Hysteriskt kul tradition som i år blev lite vildare än vanligt. Inga namn.... Vi blev 15 st klappkåta fruntimmer hemma hos Joanna (Tack!!) och blev bjudna på en kväll vi sent kommer glömma. Eller ja, iaf de flesta av oss... :) 

Jag kom hem med ett armband och en fotoram. Och två underbara vättar som Tess virkat åt  mig. Puss min fina! 

Till helgen ska jag och älsklingen få uppleva en av de fina julmarknaderna i Lübeck. Det ska bli så skönt att få komma iväg, bara vi två! Vi visste ju att det skulle bli en tuff resa i vår framtid, men att det skulle ta sådan tid kunde jag aldrig drömma om. Vi är ännu inte framme vid vårat mål och jag tackar alla mina gudar att du alltid finns där vid min sida. Oavsett alltid. Jag ser mycket fram emot denna helg, våra samtal, hand i hand i kylan på julmarknadens gator i Travemünde. Jag kanske inte är så duktig på att säga det så ofta, men jag älskar dig! 

Jag fick ett samtal i veckan från ett jobb jag sökt, som säljare. Kanske jag redan sagt? Men iaf.. Jag börjar bli mer och mer osäker på om det är det jag vill? Jag tänker iaf ge det en chans om jag går vidare. Se vad deras koncept går ut på, vad man tjänar och hur de jobbar. 

Jag är ju ändå försäljare ut i fingerspetsarna, men trivs bäst när köparna kommer till mig för att de redan är intresserade av vad jag har att erbjuda. 

Å vet ni vad, jag måste berätta! Jag har börjat sova hela nätter! Jag ser ett sammanhang med när jag blev intresserad av att kanske öppna upp mitt shakra igen. Jag vågar inte fullt ut för jag ser saker och förstår inte varför just jag får dessa syner eller vad de betyder. Men denna gången låter jag det inte skrämma mig. I alla fall - på kvällarna ber jag mina änglar ta hand om mina problem ett tag så jag kan sova i fred. Ibland får jag healing och det är jätteskönt! Barnen vill ha meditation/yoga musik när vi somnar och det är väldigt avslappnande att snart höra deras snusande och veta att de finns där. I min trygghet, hos sin mamma som älskar dem över allt annat. 

Livet är en gåva - vårda den väl!

En ny dag

Det är tur man har alla former av säkerhetsbälten på när man kastas runt i livets bergodalbana.
Jag hade en fruktansvärt tung onsdag. Avslutade med tävlingsträning och det var väldigt välbehövligt. Dans är aldrig fel och min danspartner ger mig lugn och glädje.
Efter många tårar, frustration och uppgivenhet under dagen kunde jag nu äntligen le.
Jag älskar min dansbubbla!

En annan go bubbla är Chivas. Jag ringde min syster i alla tårar och hon behövde bara säga två ord just då. "kom  hit". Lydigt åker jag ner och placerar mig i hennes soffa en stund. Underbara goa fina lillasyster!! Och att du lånar ut Chivas när jag behöver honom som mest!
När Maia kom hem från skolan åkte vi till Herkules skogen och fick oss en timmes ljuvlig promenad. Den skogen är underbar, man kan nästan se alla väsen och gråtroll som bor mellan stockar, stenar och kala stammar. Sa till Maia att jag gärna skulle vilja åka hit ngn tidig morgon med min kamera och fånga dagg och dis.
Kameran är också en bubbla. Bakom den finns heller inga bekymmer. Helst i naturen.

När så då torsdagen kom var jag redo för en ny dag.
Började med lite data arbete och kaffe i lugn och ro. Sedan kom fina Therese med lille Elliott. Det var mysigt att få gosa lite bebis en stund. Tack söta ni för att ni ville komma hit, och jag lovar dig Therese - nu hittar du hit i sömnen! :)
Till middag invigde vi järnet jag fick av Mesken för länge sedan och gjorde belgiska våfflor. Himlans mumsigt blev det!
Läkarbesöket med Maia gick som en dans, hon är så duktig! Emil kom hem från skolan och var på ett skönt humör. Jag andades och kunde fortfarande  le.
Rätt var det är knackar det på dörren och det oväntade besöket var Eric. Älskade!!
Samlade ihop oss, hämtade syster och åkte till Cinco som hade VIP kväll med godsaker och erbjudanden. Blev många härliga möten och lite shopping inför stundande klapplekar. :)
Tack älskade vänner för spontana kramar, sms, kommentarer och kärlek!! Som luften jag andas klarar jag mig inte utan er. Ni finns hos mig, alltid, i den ros jag låtit tatuera för att symbolisera den fantastiska vänskap jag får.

Det är små detaljer som gör det stora hela. Antingen faller man, eller så reser man sig. Man måste få göra både och för att uppskatta vingarna när man flyger.

Jag har under dessa 28 arbetslösa dagar sökt 20 st jobb. Igår fick jag ett samtal där de var intresserade och ville veta mer om mig. Nu får vi se vad framtiden har att erbjuda mig. Låt mina änglar visa mig vägen.

Nu har vi en helg framför oss. Inte vilken helg som helst, utan faktiskt sista helgen i november. Vilket innebär hysteriskt mys med mina flickor på lördag! Vässa armbågarna för snart kör vi!
Ikväll blir det sexparty hos Madde. Det låter det va? Apropå det så har jag skickat 12 st sms till enhetschefer för Närhälsan runtom Gbg, att jag vill informera om knipkulor. Jag har fått ett napp. Inte som föreläsare, utan jag fick lämna in skriftlig information som skulle sättas i en pärm i väntrummet. Snart Partille, kommer jag med denna information!

Karma

Visst kan jag förstå att det finns bra dagar och dåliga dagar.
Men nu får det fan vara bra.

Jag har försökt så länge att göra saker jag mår bra av för att för stunden glömma all jävla skit, så länge så att det nu känns som att jag byggt upp en fasad för att jag själv ska gå på det.
Jag orkar inte mer. Vill bara lägga mig helt apatiskt och låta mönstret i tapeterna äta upp mig.
Som när jag var liten och inte visste bättre. Kan fortfarande ha mardrömmar om de där stora håligheterna i 70 tals tapeterna hos mormor. Skillnaden då var att jag inte visste bättre. Jag hade ingen aning om rätt och fel, fick kanske inte de bästa direktiven att gå vidare på.

Men nu är jag vuxen. Jag har egna barn som ska ledas rätt. Då kan jag bara inte ge upp.
Jag har vänner och en pojkvän som räknar med mig, som tror på mig, som älskar mig. Då kan jag bara inte ge upp.
Jag har en familj som ställer upp för mig, i alla lägen. Då kan jag bara inte ge upp.

Men hur ska jag mäkta med allt?

Allting ordnar sig, det kommer gå bra, du är stark, se det positivt....
Allting händer av en mening. Karma.
Vad fan! Gör någon mig illa vill jag inte vänta på karma, jag vill se den jäveln lida. På samma sätt som jag fick. Tyvärr är jag alldeles för snäll för det. Så jag får snällt sätta mig och tro på karma, och hoppas på att aldrig mer behöva se hens igen.

Det är alltid denna perioden på månaden jag mår som sämst. När räkningarna ska betalas och ingenting blir kvar. Nu är det dessutom december framför oss. Jippi....
Vet att jag inte är ensam om problemet, men det gör det inte mycket lättare för mig eller mina barn.

Jag har en dröm.
En dröm att kunna ge mina barn ett eget boende. Att kunna få ett jobb snart. Att få föreläsa om konsten att vara en överlevare, aldrig ett offer. Att kunna känna mig fri.
Okej, det var fyra drömmar... eller mål kanske?

Man får aldrig sluta kämpa och det är ok att må dåligt ibland. Du måste kunna få sätta dig en stund och släppa ut alla tårar, frustration och ilska.

Jag kan nog  inte riktigt förstå att jag är utan jobb, efter mer än 10 år på samma arbetsplats har jag plötsligt ingenting att gå tillbaka till. Alla rutiner rasade och jag med dem. Söka jobb? CV? Hur gör man? Det är världens djungel och just nu är den väldigt tät och kvävande.

Tack för att ni tar er tid, det gör så gott att få skriva av sig ibland!
Vet att jag varit eftersökt på bloggen, men jag har inte riktigt haft kraft eller styrning till vad jag kan skriva.

Nu kör vi!

Var sak har sin tid

Hej hopp, nu är jag här igen!
Med regnet smattrande mot rutan (nä, så illa är det inte - men det faller ngt blött från skyn. Å hade det smattrat hade jag ändå inte hört det..haha) på min sällsynta lediga dag sitter jag här och filosoferar.
Har gjort semesterplaneringen och rensat mitt konto med betalningar till Swebus och Skara Sommarland bland annat.

Har varit på utvecklingssamtal på Maias skola och det ser lovande ut. Hon är jätteduktig och en bra kompis. Som sin mor :)
När hon slutar idag ska vi cykla (jippi) till Centrum och uträtta lite ärenden. Byta storlek på en tröja, låna böcker och träffa Cindy som kommer med min, förhoppningsvis, mirakelkur. Jag ska prova Finitro och se ifall det gör något underverk med min artros, hoppas verkligen det!

Jag har funderat lite över en sak jag läste häromdagen. Ett ganska sorgset brev från en cancerpatient, det dyker upp en del sådana nu. Jag följer Nina som kämpar in i det sista och brevet jag läste (inte från Nina) var mer som en checklista "att tänka på innan du dör, annars ångrar du dig" typ. Det är så tragiskt att friska personer inte ser och utför det vardagliga som sätter guld på tillvaron. Att vi ska ta allting för givet - jag gör det sedan, hinner/orkar inte nu. Man får ju inte direkt mer tid till att hinna eller orka med det senare heller..
Men å andra sidan - en punkt var att de flesta önskade att de hade tillbringat mer tid för sina barn och sin älskade. Att när allting bara rullade på som vanligt hemma var det ingen som tänkte på att man kanske mår bra av att umgås lite också. Vänd på det - när hinner man umgås? Är du förälder, jobbar heltid, kör barnen till deras aktiviteter, jobbar över för att få ihop ekonomin, jobbar trots feber för att få ihop ekonomin... när guldkornen till att umgås väl kommer ligger du plakat på soffan och orkar ingenting. Å då vill alla umgås?!
Vad jag menar är att stressa inte upp dig bara för att få tiden att umgås med dina kära. TA dig tiden. Vad betyder ditt jobb gentemot din familj? Du måste inte jobba över alla timmar eller ställa upp jämt för alla. När kompisen ringer och behöver din hjälp just den där dagen.... Älska dig själv FÖRST, så är det mycket lättare att älska de omkring dig också. Då ser du vad som är bäst för dig. Mår du bra så mår din omgivning bra.

Jag fick nästan tidspanik när jag läste igenom alla "att göra innan du dör" punkter. Herregud vad grejer jag måste göra. Hur i helsike ska jag få tid med det? Å råd? Jag kan förstå att man önskar man kunde göra mer än vad man kan ibland. Men en sak har jag drastiskt fått lära mig - Var sak har sin tid. Skapa din egen dag. Stressa inte upp dig, det blir inte bättre då.
Jag är ingen moralkärring - jag önskar bara att det kunde vara så lätt. Varför måste livet vara en sådan kamp? Jo, för att alla människor är skapade med överlevnads instinkter och finner sina vägar till styrkan. När min stig vilseleder mig kommer det alltid någon och leder mig rätt igen. Möter jag någon på min stig som gått vilse så är det en självklarhet att jag hjälper vederbörande OM hen inte tar min energi.

Jag kan må fruktansvärt dåligt ibland över tiden jag inte har. Tiden som jag hade kunnat tillbringa med mina barn, min pojkvän, familj och vänner. Tiden som tillbringas för det mesta på jobbet pga dessa härliga arbetstider man har i detta yrket. Jag mår också dåligt för att jag missar så många danstillfällen pga vi inte har fått lght eller delad vårdnad ännu. Men jag försöker alltid se det från den ljusa sidan.
Jag har ett bra jobb och fina kollegor. Jag har träffat många av mina vänner genom jobbet och får chansen att träffa dem om och om igen. Jag får ta del av den underbara fotbollsvärlden genom jobbet.
Den tiden jag missar dansen får jag umgås med barnen och familjen.
Den tiden jag får dansa ger mig energi och kärlek, vänner och endorfiner.

Man är aldrig nöjd - då slutar människan att överleva.
När du faller - våga ta hjälp av dina vänner att lyftas upp igen.
Lev och Älska

Open minded

Hade en fantastisk dag igår, trots att jag inte tog ett danssteg - kan ni tänka er :)
Jag var mentalt laddad för en bra dag och den bjöd tillbaka med glädje!

Ingen stress och panik på morgonen, hann med lite sysslor och kunde i lugn och ro ta morgonpromenaden ner till byn. Fotade vår fina björkallé och lade upp på FB (naturligtvis) och vips så hade Lottha gillat bilden. När jag kommer ner till byn träffar jag min bildgillare, vi båda är tidiga till våra ärenden så det blir inte bara en goekram utan lite goetjöt också :) Det var ju inte igår direkt...

Kl 10 hade jag tid hos en ny läkare för min huvudvärk/yrsel som nu inte är lika illa, men tiden var bokad.. Dr Mille visade sig vara en trevlig läkare och jag kände inte det minsta obehag. Vi tog alla prover och tester som går att göra basic (ja, jag överlevde nålarna denna gången också, heja mig!) och allt såg ok ut. Inga förändringar och yrseln kan bero på en mild grad av kristall. Citerar Johan "det är väl inte konstigt, du är ju en juvel" - Katching, ten points for you babe!
Huvudvärken som jag levt med i 13 år har nog inte för avsikt att lämna mig.. Skulle yrseln bli värre igen får det bli ÖNH på Sahlgrenska. Skönt att veta ändå att inga förändringar skett och vi inte behöver ytterligare remiss till MR *andas ut*

En timme sprang iväg hos läkaren, nu var det dags att ta bussen till stan. Matchdag, alltid en speciell känsla. Laddar för mycket folk, högt tempo, pulsen slår i takt med folkets applåder som når oss inifrån läktaren, sorlet man hör innan man själv hinner springa in och titta en stund på matchen.
Alla trevliga människor man träffar, gamla vänner som kommer förbi för en kram eller en hastig vink och slängkyss - fan vad jag älskar mitt blåvita liv och dess odödliga anhängare aka vänner <3 Lite bitter över att inte kunna vara med dem hela matchdagen, men erfaren nog att ta vara på det jag får ta del av.

Lunchrasten spenderades på Tolvans tillsammans med en tillrest blåvit vän som jag inte träffat på vi-minns-inte-hur-många-år-sedan. Minst hundrafemtioelva år eller nåt. Tack Mike för en härlig timme, hoppas vi ses snart igen. Högst troligt på ett dansgolv nånstans, nervös bara på tanken. :)
En annan dansvän överrumplade mig totalt i butiken. Jag blev så himlans lycklig över att få hålla om dig en stund igen Peter - du är väldigt saknad! Och när jag sprang på er igen inne på arenan, fick sitta med er under andra halvlek av matchen - guld värt! Nu har du fått träffat BlåvittMia också - hon är inte riktigt lika lugn som FoxMia, eller hur? ;) Men ständigt med detta leende som ni vänner ger mig!

Fick med mig två pojkar hem - haha, det låter det va :) Nä nä, lämna era snuskiga fantasier nån annastans, jag pratar om min son och vårat bonusbarn. Maia åkte med Seppo då det är hans helg. Pojkarna ville av någon aledning inte till Trollhättan..... kan det möjligtvis vara för att Liseberg öppnar idag och Emil har tjatat hål i huvudet på alla om Helix? Herregud vad han har längtat till denna dag.

 Kvällens avslutning igår var underbar! Hela familjen var hemma när vi kom hem, med respektive. En öl, en Baileys, skratt och prat. En helt fantastisk dag! Bra värden, bästa kollegorna, finaste vännerna, Blåvit vinst, glada pojkar, underbaraste familjen - Love you folks!

Sitter nu igen med lappisen i knät och ser hur solen skapar dagen där utanför. Gyllene egen tid på morgonen, det är tyst i huset och värken har inte vaknat riktigt ännu. Inne på andra koppen kaffe, betalat räkningar, funderar på hur jag ska skapa min dag idag. Fika med Christin, shopping i Kungsmässan kanske? För att träffa min älskling och de två bonusbarnen där också :) Det blir ju så dumt när Seppo och Eric har samma barnhelg. Jag och Eric får väldigt sällan våran tid. Det kan vara tärande och jobbigt emellanåt, men allting har sin mening...

Kvällen kommer iaf att bjuda på dans. Foxkväll på Granngården! Mmmmm <3

Sunshine

Vad har du för små knep att behålla leendet på när allt känns surt?
Läste idag om en vän som har det rätt tufft, men hon har aldrig långt till ett leende. Hon är så värmande och smittar av sig av sin livsglädje.

Det finns många pusselbitar för att nå ett välbefinnande. Allas pusselbitar är olika. De kan ta olika former och ändras under tiden vi andas och utvecklas som människor.
Mina pusselbitar är bland annat musik, dans, barnen, vänner, pojkvännen, egen-tiden, kameran, naturen.... Och solen! Älskar våren och sommaren, sinnet vaknar med grönskan och ljuset.

Sitter nu på bussen på väg till jobbet, spotify i öronen efter att ha haft mitt sedvanliga morgonsamtal med fantastiska Johan. Ser fram emot helgens äventyr, men först ska jag njuta av kvällens fotboll med barnen då Emil spelar match på Frejaplan. Jag ska lyssna på Maia när hon berättar om dagens skolutflykt och jag ska krama barnens pappa och andas en-dag-i-taget-planering.
Kvinnor kan!

Se er omkring och njut av det inre lugnet.
Kram på er!

Vart finns kraften?

Alltså, jag tycker det är superkul att blogga. Egentligen. Jag gör det varje dag. I huvudet.
Sedan är det två små detaljer som ska till få är få det gjort - Tid och minne...
Nu när jag väl sitter en stund med lappisen i knät kommer jag ju fan inte ihåg vad det var jag ville blogga om... TokFia
En annan orsak är väl också att inte alla ska kunna få reda på vad som rör sig i detta huvudet. Ännu :)

Nåväl, har påsken varit bra?
Jag ska inte klaga, jag har fått precis lagom mycket av allting. Fast det är klart, mer dans vill man ju ha - men jag fick så mycket annat vackert de dagar jag inte dansade :) Som kvalitetstid med pojkvän och barnen. Det har varit 4 lediga dagar utan tårar, utan depressioner och inga måsten. Görskönt! Alltför sällan man får den känslan och det är i dessa få stunder man blir påmind om hur viktigt det är att ta fram det ljusa i allt man gör och tar för sig. Skapa det bästa av det man har. Det orkar man bara göra om man mår bra och har positiv energi runtomkring sig. Tack alla underbara människor jag har i mitt liv - det är ni som gör att jag orkar en dag till.

För några veckor sedan var det inte ovanligt att jag stängde in mig i tvättrummet i min ensamhet och bara lät tårarna strömma. Då förstod jag verkligen inte hur jag skulle orka. Jag var nära att ge upp allt. För att inte visa övriga folket i huset min uppgivenhet var tvättrummet ett för mig välbesökt rum. Några gånger ringde jag pojkvännen, fast jag kunde knappt prata. Stackars Eric, vad skulle han kunna göra? Hans hjärta gjorde lika ont som mitt, för vad skulle vi kunna göra? Men det hjälpte att bara ha honom där - i örat. Han har fått stå ut med mycket mitt älskade hjärta - ja, han står ju ut med mig.
Det kommer säkerligen att hända igen. Jag vet ju nu att det går över fast det låter som nån jävla klyscha. Det är inte de orden man vill höra när man mår dåligt - "allting kommer att bli bra en dag" eller "det ordnar sig".
Omge er med folk som får er att må bra - då kommer ni upp till ytan igen efter bottendykningen!
Inga nämnda, inga glömda - ni vet vilka ni är. Jag älskar Er för vad ni ger mig och det blir en självklarhet att ge tillbaka kärlek och styrka.

Dansen är en skön rehab för själen. En härlig fox som nästan får hjärtat att slå i slowmotion, man glömmer allt och blir ett med musiken. Det finns inget som är så fin medicin som en bra danskväll.
Jag hoppas på en bra danshelg för det behöver jag! See you out there!

Nu kom min son hem,  good night people.

Inte en helt vanlig tisdag

Idag var det lätt att gå upp och komma iväg till jobbet.
Idag var det stora leendet till alla kunder.
Idag gjorde det inget att jag glömde nycklarna och fick vända, eller att datorn inte fungerade...
För idag hade man vinsten med sig i bagaget från igår. Så förbannat jävla skönt!

Fast mitt i allt mitt glada kan jag ändå känna en viss irritation över hur några jävla jubelidioter till klantar sköter sig inne på en arena. Respekt för fan! Kan man inte bara hålla käften under en tyst minut?
Sedan undrar jag varför taket var öppet en regnig cupdag förra året och stängt en solig vårdag som igår?
De VET att det förekommer pyroteknik trots förbud... Brandlarm och halvt kaos. Kåta media som blåser upp skandaler (som ingen vet ens om de stämmer - väldigt luddig text)... Å sluta benämn idioterna för supportrar!
Jag säger som många andra som ledsnat på våra fjantiga politiker - Go West!! Titta på England, istället säger de att vi (allmänheten) måste agera... Jo då - Beatrice... hur agerar du när det kommer ett gäng bråkstakar springande mot dig? Vad tycker du vi ska göra? Seriöst?

Jag har inget emot några grupperingar. Jag tycker alla ska ha fria åsikter och stå för vad de tycker.
Men ge fan i att puckla på folk som inte har med saken att göra!
Maskeringsförbud? Ja visst, kör hårt!

Idag har det varit mycket folk i butiken. Många supportrar som älskar sitt lag. Biljetterna till Malmö matchen är snart helt slut, snacket är skönt och stämningen hög. Vi ser alla fram emot måndagen. Vi längtar efter Blåvitt. Vi är mot våldet. Låt oss få en folkfest utöver det vanliga! FORZA

Jag bär fortfarande med mig känslorna efter helgens danskurs. Det finns inte ord för hur vackert det är för själen med denna fox, dessa vänner, denna atmosfär. Tack alla underbara - vi är oslagbara!