tisdag 28 mars 2017

Hur kunde jag inte se?

Det har blivit en vardaglig vanesak att minnet sviker mig i och runtomkring hemmet. När barnen ska bli hämtade kommer det oftast alltid sms från dem med påminnelse och vart de är. Inget konstigt med det kan man tycka. Eller att jag glömmer av vad jag ska handla. Eller ATT jag ska handla, glömmer av på vägen dit vart jag är på väg...
Inget konstigt, jag löser det. Inga signaler kommer fram ...

Vågar inte längre åka till stora köpcentrum ensam, det är överväldigande och jag blir alldeles yr. Maia följer gärna med :) Inget konstigt med det. Inga signaler kommer fram...

Min huvudvärk eskalerar och migränen är ett faktum, flera dgr i månaden. Inga värktabletter eller andra medel hjälper. Det hugger i bröstet, i sidan, jag kippar efter luft och hostar till.
Jag hör svaga varningsklockor, men har inte tid att stanna upp å lyssna.

Istället fortsätter jag mitt  race, supermorsan och glädjespridaren tar inte paus. Hon tänker bara på alla andra och sätter inte sig själv i fokus. Hon ger råd som hon kanske skulle ha lyssnat på själv?
Hjärtat rusar och pulsen brusar i öronen. Vanesak du vet.. Bara man orkar le..
En dag i taget, hakuna matata.

Det fanns hopp om en trygghet, en lägenhet. Vi var så nära, men nånstans var det inte meningen att det skulle bli just den lägenheten. Min älskling föll och mår dåligt, jag ställer såklart upp och ger honom den space han behöver. Utan att se mitt behov.

Nånstans i mitt gråa dilemma (som jag totalt förnekat är grått) kommer det in en kvinna som sätter ner foten och får mig att förstå. Hallå... HÄR ÄR JAG! Jag behöver hjälp. Jag behöver inga värktabletter eller ännu mer jobb, jag behöver hjälp. Tack Helena!
Många vänner har många gånger påpekat det för mig (eller hur Jia?) men det går liksom inte in.

Jag har i många år förnekat att jag mår dåligt. Jag har i många år trott att allting löser sig.
Hur kunde jag inte se? Så många symptom som talar om för mig att "hallå fröken, det är dags att ta hand om DIG" Trodde väl kanske att jag gjorde det på sätt och vis - tog hand om mig alla dessa MR besök, alla värktabletter jag fick, alla ggr jag faktiskt vågade gå till läkaren. Läkaren som inte kunde hjälpa mig.

Så jag fick nog. Bestämde mig för att gå till en helt ny läkare.
Var där idag och insåg när jag hör orden komma över mina läppar att det är mig vi pratar om.
Hur har jag inte kunnat se, och förstå?
Jag var iaf där i tid. Fick dessutom beröm för att jag förstod det viktiga i att sätta mig själv först, det är ett stort steg mot vägen till en friskare vardag.

Jag är utmattad.
Jag ska nu varva ner, lyssna på min kropp, förklara för mina barn, göra det som får mig att må bra.
Samtalsterapi, sjukgymnastik, ny MR och medicin.

Skriver inte detta för att söka medlidande.
Utan mer riktat till DIG som kanske ännu inte ser. Eller hör.
Det är otroligt viktigt att du tar hand om dig. <3

Imorgon är en ny dag, ett oskrivet blad. Bara DU bestämmer vad du vill göra med den.
Kram


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar