Feedback

Min farmor sa en gång att hon önskade sig blommor. För mig var det ett märkligt svar på min fråga, för hon var ju florist? Ägde blomsteraffären till och med. Hon har ju hur mycket blommor som helst.
"Jo, men de har jag skaffat själv"

Det är många år sedan nu, men det har hängt med mig sedan dess.
Att lära sig att ge feedback, att visa uppskattning. På ett enkelt sätt.

Människan vill gärna tänka till. Ska man uppvakta någon ska man göra det ordentligt. En överraskning planeras i veckor, man är perfektionisten ut i fingerspetsarna. Herregud, tänk om något går fel? Ja - vad händer då? Egentligen? Cheessuuuus, slappna av!

Det är det lilla som gör det. En kram, ett leende, en blomma, en gest. Feedback.
Man ska också lära sig att ta emot uppskattningen. Komplimanger kan vara svårt att ta emot, för att du inte tycker om dig själv. Men för den som ger dig komplimangen betyder du ju något!
"Vad fin du är" -Njae, det vet jag inte om jag är.
Hur låter det liksom?
Vad sägs om "Tack" istället? Eller kanske till och med"Tack, detsamma" även om det är lite överkurs.

Innan jag lärde mig bearbeta mina känslor fanns det inte på kartan att få feedback eller komplimanger. Sa någon något som liknade något positivt så trodde jag alltid det fanns någon baktanke. Jaha, vad vill du mig?
Känslan var lite densamma som klyschan med mannen som kommer hem med blommor till frun och hon tar för givet att han gjort något dumt. För hon har minsann aldrig fått blommor förut.
Jag till och med lät mig utnyttjas för att få bekräftelse. Självkänslan fanns inte.

Öppna ögonen! Se dina medmänniskor! Ge komplimanger! Skratta och le!
Stå på dig, ingen är så bra på att vara du som du!
Efter ett tag kommer du märka att hela livet är så mycket enklare.

Jag älskar när du ger mig feedback på mina inlägg, oavsett om det är här eller på mina FB inlägg! Det värmer så hjärtegött och peppar mig att fortsätta skriva. För det når alltid någon. För det är alltid någon som behöver det. För jag behöver det.

Alla är såklart inte likadana. Gudskelov!
Alla har olika sätt att visa sin uppskattning på. Lite som Kärlekens olika språk.
MEN - feedback är så mycket enklare, och minst lika viktigt!

Vad fina ni är!

Hur orkar du Leva?

Min vän ligger på sjukhus, ska opereras för blindtarmen. I samma rum ligger en man med fantastisk karisma. Han har så mycket glädje, stort leende och pratglad. De kan såklart inte låta bli att samtala och efter ett tag får min vän veta att mannen blivit diagnostiserad leukemi. Blodcancer. Obotligt.

Hur kan du då vara så glad?
"Du har alltid ett val. Antingen deppar jag ihop och låter sjukdomen äta upp mig totalt. Eller så väljer jag att leva. Livet är inte så komplicerat. Det som sker, det sker. Och under tiden Lever jag."

Det fick min kloka vän att reflektera. Det kostar inte många muskler att le. Det föder inga jobbiga tankar att leva. Det ger tillbaka att älska sig själv. För genom dig själv älskar du livet. Livet är en gåva vi en dag ska ge tillbaka. Vårda den gåvan, vårda dig, vårda dina kära.

6 dec ifjol träffade jag min vän sista gången. Hans cancer hade blivit så aggressiv så vi alla visste vad som väntade. Vi låg i hans säng, höll handen och utbytte energier. Tankade kärlek och gemenskap. Vi behövde sällan ord, vi visste. Acceptans. Men jag var så arg inombords. Varför i helvete ska ni ta min vän ifrån mig? Varför just han?? Så rätt var det är säger han "Vad tänker du Mia?" -Jag tänker att den  här jävla cancern kan fara å flyga åt helvete!! "Tänk inte så, det tar så mycket onödig energi från din vackra själ." Älskade vän!

11 januari lämnade han jordelivet. Jag Älskar Dig Fredrik!

Han var så mån om oss. Så älskad, så saknad!
MEN, jag Lever för honom! Han ville att vi skulle leva vidare, att vi ska vara älskade och kramas mycket!! Han är så starkt närvarande.

En coach behöver en coach. Eller fler. Han var livscoach, jag fortsätter i den banan. Han peppade mig att nå min dröm att bli föreläsare, tack vare honom ska jag studera till livscoach i höst! Tack hjärtat!!
Jag vill, precis som du, göra förändring. Få människor att må bra, att veta värdet av att Leva.

Tomheten var enorm. Jag lyfte luren för att ringa dig, det var ju så det funkade. Vem skulle jag nu prata med? Vem skulle jag nu bolla mina reflektioner med?

Idag orkar jag prata om mina känslor, visa dem och acceptera dem.
Idag orkar jag finnas till för er som behöver kärlek och omtanke.
Idag vet jag hur jag ska leva, utan att galoppera.
Idag vågar jag öppna mig för fler av mina vänner.

Visa dina nära och kära att du bryr dig. Visa dig själv att du innehar sund egoism!
Du är fantastisk! Flirta med spegelbilden, skriv ner ngt bra du gjort varje dag, säg hej till en främling och du -glöm inte att andas. Djupa andetag! Uppskatta dig själv!

Kärlek till er!
/Mia

Påsken

Alltså jag tycker Johan Glans beskrivning av påsken är för jävla skön 🤣 ett gott skratt gör så himlans mycket. Ett skratt talar om för hjärnan att du är glad, det är svårt att låta bli. Det är det enda som smittas riskfritt. Le, och skratta! 💕

Många idag vet inte varför vi firar våra högtider. Ska jag vara ärlig har jag inte stenkoll heller. Jesus dog, och återuppstod. Ingen annan kung har offrat sitt liv för sitt folk. Jag är inte troende, men jag respekterar andra som är. Just det där med att offra sitt liv läste jag som ett inlägg på min väns FB, och det gav mig en reflektion.
Jag tror, på något. Energier, och våra krafter från naturen. Chakra, guider och självkänsla. Har ni provat att meditera? Sätt på er hörlurar, leta upp en guidad meditation på youtube och prova. Gärna några olika, det finns så många. Det är otroligt skönt!

Har ni haft en bra påsk?
Jag har haft en i fin harmoni. Eller iaf så bra som jag kan. För ta det lugnt har inte varit min melodi ☺️ Men nu har jag varit hos mitt hjärta ute på landsbygden och kopplat av 🌷 jag har verkligen tankat kraft och lovar på hedersord att ta det vackert tillbaka på jobbet igen!

Idag kommer mina päron hit. Första gången, och jag vet att de kommer gilla det. 🤗

Så här på våren, med fint väder, är det ju lite lättare att se det fina i var dag. Det är lite lättare att le, att ge av sig själv och att älska.

Ta hand om er, om varandra, om DIG!! 💋

Nyttig eller onödig smärta?

Dagens reflektion - migrän måste ju vara ett jädrigt onödigt påfund??
Vad ska vi lära oss från det? Varför ska vi behöva gå med den smärtan?

Hjärtesorg och smärtan att bli lämnad - den gör oss starkare
Tandvärken säger oss att ngt är fel och vi måste rätta till det.
Magsmärtor säger åt oss att ändra våra vanor
Smärtan när du slår tån i bordsbenet säger oss att vi bara är klantiga

Men migrän?? Den triggas igång av vad som helst. Den slår till när den vill.

Jag har haft en fantastisk dag idag. Träffade en vän på Botaniska vid 11, vi var där flera timmar. Det var vårat första möte och det var viktigt för oss båda. Det var så vackert, spirituellt, mycket att prata om och mer gemensamt än vad vi visste. Vad jag dock visste var att när jag kommer hem kommer jag vara trött, vilket jag ofta blir efter intryck under dagen. Men jag är ju såpass vuxen så jag, helt ogenerat, kan ta en powernap. :)
Kruxet är bara att det är min barnvecka...Kände redan i bilen på väg hem surrandet, flimrandet och tröttheten. Vilar 20 minuter, lagar mat och äter. Vilar 20 minuter till innan tvättstugan. Går ut och spelar knas boule med Maia <3 Känns lite bättre, mosig och febrig bara.
Äh, det är lugnt... snart är klockan kvällen och man får lägga sig. Eller nej just ja...jag tvättar ju. Men för i h-e - jag har glömt av tvättstugan. En kvart kvar av tiden och båda 60 tvättarna är blöta... Grattis till mig ...

Vet inte om min migrän idag kom av att jag inte druckit kaffe sedan i onsdags morse, att jag ätit för mycket godis, att jag varit ute i solen hela dagen (solbränd i ansiktet) eller att jag helt enkelt inte kan slappna av. Men vet ni vad? Jag är på god väg <3

Så Mia, vad har du lärt dig idag?
1. Använd solskyddsfaktor
2. Drick vatten
3. Ge fan i godiset
4. Vi får försöka leva utan kaffe
5. Vi klarar oss utan värktabletter

Ja, se där. Det blev ju en lärorik dag idag igen :) Glad långfredag!

Den nakna sanningen

Ni vet när man är hemma, sjukskriven, magkatarr och ska ta det lugnt? När man kan ligga å slapps hela dagen med tonåringar i huset som sköter allt åt dig?
Jaså, inte du heller?? Fan vad skönt, då är jag inte ensam :)

Åkte in akut igår, har aldrig upplevt den smärtan tidigare så intensiv. De tog in mig för hjärtat först, det är tydligen vanligt fick jag veta sen. Att man tror det är hjärtat, för smärtan upplevs på samma ställe. Fått omeprazol nu och ska lära mig att anpassa mig. Igen. Lite samma resa som med IBS för femtielva år sedan typ... nåväl, jag ska iaf hålla mig lugn, thbbft... (vi kan definiera det begreppet i ett annat kapitel)

Jag började med sovmorgon. Till 7. Magen hungrig. För att undvika rivningar och bergodalbana på mina revben gav jag den youghurt och flingor. Fint. Somnade om. Kanon.

Vaknar och ska göra ngt i köket. Av någon anledning ser jag att vi fått mjölbaggar. Göräckligt! Inleder operation rensa skafferi. Känner rätt så omgående att det var ingen bra idé. Man är inte effektiv när man är lika påverkad som en påkörd hare... har tagit lite i taget hela dan. Är inte klar, så nog fan har jag tagit det lugnt.

Jag har ju såklart gjort andra bra saker också. Vikt tvätt, in i lådor, bäddat, kollat lets dance och finaste familjen.... skoja bara. Eller jag jag har faktiskt gjort det, men jag vet att några av er tänker nu Miiiaaaaa, Lugna ner dig för f-n..... för er kan jag berätta att jag faktiskt har mediterat. Med migrän. Någon som provat det? Det känns som att huvudet ska gå sönder på riktigt. Blev änna värre. Men jag fortsatte andas, släppa tankarna, se inåt och så släppte det något. Efter en halvtimme kändes det bättre.

Då jagade vi solnedgången. Hade tänkt Fiskebäck, men det blev Röda Sten. Vatten, svanar, klibbor och en isbjörn?! ☺️ Ja, visserligen, dagens sommarvärme hade släppt greppet.

När man liksom har landat

Semestern är över och man är tillbaka i vardagen. Rätt skönt tycker jag.
Det har varit skönt med ledighet, härligt väder, fina utflykter och mycket kärlek.

Tillbaka i barnens rutiner med skola och träning, sonen mår hundra ggr bättre efter skolbytet och Maia trivs i högstadiet.

Träffade en förälder som frågade mig hur jag mår nu? "Är du tillbaka fullt ut?" Reflekterade först inte på hur hon menade, vadå tillbaka? Det känns så himlans avlägset allting, allt det där jobbiga som var så länge sedan. Eller var det inte det? "Hur gör du? Jag vet inte hur jag ska göra för att komma tillbaka till 100, eller ens 75% igen" Först då, där på en lite ruggigt kall parkeringsplats, förstod jag. Fast ändå inte.
Jag förstod, och insåg, hur stark jag är. Vilken fin självkänsla jag utvecklat och hur mycket min omgivning ger mig. Jag förstod inte hur jag hade tagit mig dit. För jag HAR faktiskt tagit mig HIT! Varje dag är en ny dag och jag känner inga måsten eller någon ångest.

Så hur har jag gjort? Jag har funderat lite på det där... Förra terminen var jag i kontakt med en del kuratorer och psykologer pga sonens mående och hur de hanterade det i skolan (undvik Yrkesgymnasiet i Göteborg!!) och jag fick en hel del råd och framförallt någon som lyssnade på MIG. Som förstod mig och gav mig styrka. Som inte kände mig men som ändå visste.
Var inte rädda för att söka hjälp!! Och prova gärna olika ställen om du inte är nöjd med hjälpen du får! Psykologen jag fick när jag sprang in i väggen hjälpte mig inte ett piss, men på BUP och Familjestödsenheten förstår de sig på föräldrar, stress och oro.

Sänk kraven och höj omsorgen. Gör överkomliga to-do listor, det är en skön känsla att bocka av. Släpp dina måsten och gör sådant du tycker är kul. Bli inte upprörd över småsaker, gläds istället åt att saker händer.
Tänk inte "gud vad jobbigt, kan ingen annan ta disken nån gång?" utan tänk inte. Bara ta den, och bocka av den på din lista. Då har du inte lagt onödig energi på att bli grinig/irriterad, du får däremot en push och klapp-på-axeln för DU ÄR BÄST!!

Jag vet, det är fan inte lätt. Man kan inte göra det på beställning. Det måste liksom komma inifrån.

När jag fann lite styrka i mitt bröst hände liksom resten av sig självt.
"Hur kan du vara så glad jämt?" Det är lätt!! Le! :) Du får ett leende tillbaka och så är karusellen av glädje igång. Men av någon anledning orkar jag inte le lika mycket här hemma. Det kommer väl ...

Belöna dig själv! För minsta lilla!

Ja, idag mår jag bra. Jobbet, barnen, kärleken, framtiden. Allt ligger framför dig! Gör någonting bra utav det, tiden kommer inte tillbaka.

Idag tog jag mig igenom en av mina fobier - sprutor. Jag blev godkänd och får ge blod <3
I belöning till mig själv ska jag träffa Joanna och gå på bio. Vi ska se Dansa Först, den har fått många fina rekommendationer.

Ta hand om er finisar!
Kramen /Mia

Detär OK att vara lite dum i huvudet ibland...

Varför låter vi samhället påverka oss till det negativa? Vem är du att bestämma att det är "fel" att leva med någon form av diagnos? Vem är du att inte kunna ge rätt verktyg till dem som behöver det? Kan inte samhället se de som i tysthet skriker efter hjälpen, hur ska vi då kunna ge rätt stöd?

Många har de gånger varit som jag har varit i kontakt med skola, lärare, kuratorer, rektorer, mentorer och specialpedagoger. Mer och mer ser jag ett mönster från min egen uppväxt, min egen låga självkänsla i skolan och hur svårt det var att vara tonåring.
Mer och mer förstår jag min son, och jag älskar honom mer än allt på denna jord.

I 7 år har vi kämpat tillsammans du och jag. Du kommer också kunna förstå i din vuxenvärld att allt detta är för din egen skull. Jag kommer för alltid att finnas vid din sida, hur många gånger vi än bråkar, skrattar och gråter ihop. Jag kommer för alltid vara den jobbiga, men älskvärda, mamman.
Det finns ingenting som gör så ont som att se sitt barn må dåligt, att känna sig maktlös eller (förlåt mig) totalt värdelös. För det är så det känns.

I alla år har jag fått höra från andra jag sökt stöd hos "Det är åldern, det går över" Ja, visst är det så. Olika åldrar, olika faser såklart. Eller är det så man säger för att bortse från "problemet"? Orkar man inte ta tag i frågan att det faktiskt kan vara så att här krävs en utredning? Barnet har svårigheter, men det växer bort? Hade det varit lättare för honom nu i gymnasiet om vi fått hjälp redan i mellanstadiet? Högstadiet? Troligen.

För att få hjälpen måste man också vilja ha den. Men hur? Hur får man rätt hjälp? Blir första gången fel minskar det verkligen chansen till att nästa blir rätt, då har man liksom redan stängt av.

Min mor och mormor kämpade på bra med mig. Jag minns mammas väninna Carine som var lärare i Bergsjön, hon förklarade extremt pedagogiskt så till och med jag fattade logiken. Jag gick i fyran när vi flyttade till Mölnlycke och helvetes resan började. Eller fortsatte.. Jag fattade inte varför de större barnen alltid skulle hacka på mig. Jaga hem mig med sina mopeder eller lägga snö innanför jackan.  Parallellt med allt det bra också såklart. Jag hade många vänner, intressen och var en glad tjej. Det var ingen som såg mina tårar, eller när killarna i högstadiet knuffade ner mig och min cykel i leran på gångstigen. Jag skrattade åt busringandet som i verkligheten kändes som eld i bröstet.
Men gjort är gjort och idag kan jag som vuxen välja att hantera det. Men hade jag varit en bättre människa om jag fått hjälp tidigare? (Kan inte bli bättre kanske, men det hade ng underlättat) Jag var hos psykologen första ggn som artonåring och hamnade tyvärr hos helt fel snubbe. Jag löste problemet med mobbningen själv genom att ge en av ledarna en snyting när han slog sig lillebror. Som var en av mina bästa vänner och min hemliga kärlek. Jag uppmanar ingen att slåss, men i den stunden löste våld mitt problem.

Idag är jag fortfarande en glad tjej. Stark och enveten. Med världens mest krävande jobb - supermamma :) Idag har vi äntligen fått igång en utredning och har kontakt med BUP. Och jag lovar dig min älskade son, att om jag hoppar på samma utredning så har jag säkerligen alla bokstäver utom I och Q ... Det är inget fel i att inte förstå samhället, skolan eller de konstiga orden i svenska provet. För DU är det mest VÄRDEFULLA jag har och tillsammans fixar vi allt! DU har fått mig att förstå att det är ok att inte vara perfekt. DU har format mig till den jag är idag, den som sprider glädje och kärlek omkring mig.

Jag är stolt över att vara lite dum i huvudet ibland.
För man är aldrig ensam.

DU är aldrig ensam.