Nyttig eller onödig smärta?

Dagens reflektion - migrän måste ju vara ett jädrigt onödigt påfund??
Vad ska vi lära oss från det? Varför ska vi behöva gå med den smärtan?

Hjärtesorg och smärtan att bli lämnad - den gör oss starkare
Tandvärken säger oss att ngt är fel och vi måste rätta till det.
Magsmärtor säger åt oss att ändra våra vanor
Smärtan när du slår tån i bordsbenet säger oss att vi bara är klantiga

Men migrän?? Den triggas igång av vad som helst. Den slår till när den vill.

Jag har haft en fantastisk dag idag. Träffade en vän på Botaniska vid 11, vi var där flera timmar. Det var vårat första möte och det var viktigt för oss båda. Det var så vackert, spirituellt, mycket att prata om och mer gemensamt än vad vi visste. Vad jag dock visste var att när jag kommer hem kommer jag vara trött, vilket jag ofta blir efter intryck under dagen. Men jag är ju såpass vuxen så jag, helt ogenerat, kan ta en powernap. :)
Kruxet är bara att det är min barnvecka...Kände redan i bilen på väg hem surrandet, flimrandet och tröttheten. Vilar 20 minuter, lagar mat och äter. Vilar 20 minuter till innan tvättstugan. Går ut och spelar knas boule med Maia <3 Känns lite bättre, mosig och febrig bara.
Äh, det är lugnt... snart är klockan kvällen och man får lägga sig. Eller nej just ja...jag tvättar ju. Men för i h-e - jag har glömt av tvättstugan. En kvart kvar av tiden och båda 60 tvättarna är blöta... Grattis till mig ...

Vet inte om min migrän idag kom av att jag inte druckit kaffe sedan i onsdags morse, att jag ätit för mycket godis, att jag varit ute i solen hela dagen (solbränd i ansiktet) eller att jag helt enkelt inte kan slappna av. Men vet ni vad? Jag är på god väg <3

Så Mia, vad har du lärt dig idag?
1. Använd solskyddsfaktor
2. Drick vatten
3. Ge fan i godiset
4. Vi får försöka leva utan kaffe
5. Vi klarar oss utan värktabletter

Ja, se där. Det blev ju en lärorik dag idag igen :) Glad långfredag!

Den nakna sanningen

Ni vet när man är hemma, sjukskriven, magkatarr och ska ta det lugnt? När man kan ligga å slapps hela dagen med tonåringar i huset som sköter allt åt dig?
Jaså, inte du heller?? Fan vad skönt, då är jag inte ensam :)

Åkte in akut igår, har aldrig upplevt den smärtan tidigare så intensiv. De tog in mig för hjärtat först, det är tydligen vanligt fick jag veta sen. Att man tror det är hjärtat, för smärtan upplevs på samma ställe. Fått omeprazol nu och ska lära mig att anpassa mig. Igen. Lite samma resa som med IBS för femtielva år sedan typ... nåväl, jag ska iaf hålla mig lugn, thbbft... (vi kan definiera det begreppet i ett annat kapitel)

Jag började med sovmorgon. Till 7. Magen hungrig. För att undvika rivningar och bergodalbana på mina revben gav jag den youghurt och flingor. Fint. Somnade om. Kanon.

Vaknar och ska göra ngt i köket. Av någon anledning ser jag att vi fått mjölbaggar. Göräckligt! Inleder operation rensa skafferi. Känner rätt så omgående att det var ingen bra idé. Man är inte effektiv när man är lika påverkad som en påkörd hare... har tagit lite i taget hela dan. Är inte klar, så nog fan har jag tagit det lugnt.

Jag har ju såklart gjort andra bra saker också. Vikt tvätt, in i lådor, bäddat, kollat lets dance och finaste familjen.... skoja bara. Eller jag jag har faktiskt gjort det, men jag vet att några av er tänker nu Miiiaaaaa, Lugna ner dig för f-n..... för er kan jag berätta att jag faktiskt har mediterat. Med migrän. Någon som provat det? Det känns som att huvudet ska gå sönder på riktigt. Blev änna värre. Men jag fortsatte andas, släppa tankarna, se inåt och så släppte det något. Efter en halvtimme kändes det bättre.

Då jagade vi solnedgången. Hade tänkt Fiskebäck, men det blev Röda Sten. Vatten, svanar, klibbor och en isbjörn?! ☺️ Ja, visserligen, dagens sommarvärme hade släppt greppet.

När man liksom har landat

Semestern är över och man är tillbaka i vardagen. Rätt skönt tycker jag.
Det har varit skönt med ledighet, härligt väder, fina utflykter och mycket kärlek.

Tillbaka i barnens rutiner med skola och träning, sonen mår hundra ggr bättre efter skolbytet och Maia trivs i högstadiet.

Träffade en förälder som frågade mig hur jag mår nu? "Är du tillbaka fullt ut?" Reflekterade först inte på hur hon menade, vadå tillbaka? Det känns så himlans avlägset allting, allt det där jobbiga som var så länge sedan. Eller var det inte det? "Hur gör du? Jag vet inte hur jag ska göra för att komma tillbaka till 100, eller ens 75% igen" Först då, där på en lite ruggigt kall parkeringsplats, förstod jag. Fast ändå inte.
Jag förstod, och insåg, hur stark jag är. Vilken fin självkänsla jag utvecklat och hur mycket min omgivning ger mig. Jag förstod inte hur jag hade tagit mig dit. För jag HAR faktiskt tagit mig HIT! Varje dag är en ny dag och jag känner inga måsten eller någon ångest.

Så hur har jag gjort? Jag har funderat lite på det där... Förra terminen var jag i kontakt med en del kuratorer och psykologer pga sonens mående och hur de hanterade det i skolan (undvik Yrkesgymnasiet i Göteborg!!) och jag fick en hel del råd och framförallt någon som lyssnade på MIG. Som förstod mig och gav mig styrka. Som inte kände mig men som ändå visste.
Var inte rädda för att söka hjälp!! Och prova gärna olika ställen om du inte är nöjd med hjälpen du får! Psykologen jag fick när jag sprang in i väggen hjälpte mig inte ett piss, men på BUP och Familjestödsenheten förstår de sig på föräldrar, stress och oro.

Sänk kraven och höj omsorgen. Gör överkomliga to-do listor, det är en skön känsla att bocka av. Släpp dina måsten och gör sådant du tycker är kul. Bli inte upprörd över småsaker, gläds istället åt att saker händer.
Tänk inte "gud vad jobbigt, kan ingen annan ta disken nån gång?" utan tänk inte. Bara ta den, och bocka av den på din lista. Då har du inte lagt onödig energi på att bli grinig/irriterad, du får däremot en push och klapp-på-axeln för DU ÄR BÄST!!

Jag vet, det är fan inte lätt. Man kan inte göra det på beställning. Det måste liksom komma inifrån.

När jag fann lite styrka i mitt bröst hände liksom resten av sig självt.
"Hur kan du vara så glad jämt?" Det är lätt!! Le! :) Du får ett leende tillbaka och så är karusellen av glädje igång. Men av någon anledning orkar jag inte le lika mycket här hemma. Det kommer väl ...

Belöna dig själv! För minsta lilla!

Ja, idag mår jag bra. Jobbet, barnen, kärleken, framtiden. Allt ligger framför dig! Gör någonting bra utav det, tiden kommer inte tillbaka.

Idag tog jag mig igenom en av mina fobier - sprutor. Jag blev godkänd och får ge blod <3
I belöning till mig själv ska jag träffa Joanna och gå på bio. Vi ska se Dansa Först, den har fått många fina rekommendationer.

Ta hand om er finisar!
Kramen /Mia

Detär OK att vara lite dum i huvudet ibland...

Varför låter vi samhället påverka oss till det negativa? Vem är du att bestämma att det är "fel" att leva med någon form av diagnos? Vem är du att inte kunna ge rätt verktyg till dem som behöver det? Kan inte samhället se de som i tysthet skriker efter hjälpen, hur ska vi då kunna ge rätt stöd?

Många har de gånger varit som jag har varit i kontakt med skola, lärare, kuratorer, rektorer, mentorer och specialpedagoger. Mer och mer ser jag ett mönster från min egen uppväxt, min egen låga självkänsla i skolan och hur svårt det var att vara tonåring.
Mer och mer förstår jag min son, och jag älskar honom mer än allt på denna jord.

I 7 år har vi kämpat tillsammans du och jag. Du kommer också kunna förstå i din vuxenvärld att allt detta är för din egen skull. Jag kommer för alltid att finnas vid din sida, hur många gånger vi än bråkar, skrattar och gråter ihop. Jag kommer för alltid vara den jobbiga, men älskvärda, mamman.
Det finns ingenting som gör så ont som att se sitt barn må dåligt, att känna sig maktlös eller (förlåt mig) totalt värdelös. För det är så det känns.

I alla år har jag fått höra från andra jag sökt stöd hos "Det är åldern, det går över" Ja, visst är det så. Olika åldrar, olika faser såklart. Eller är det så man säger för att bortse från "problemet"? Orkar man inte ta tag i frågan att det faktiskt kan vara så att här krävs en utredning? Barnet har svårigheter, men det växer bort? Hade det varit lättare för honom nu i gymnasiet om vi fått hjälp redan i mellanstadiet? Högstadiet? Troligen.

För att få hjälpen måste man också vilja ha den. Men hur? Hur får man rätt hjälp? Blir första gången fel minskar det verkligen chansen till att nästa blir rätt, då har man liksom redan stängt av.

Min mor och mormor kämpade på bra med mig. Jag minns mammas väninna Carine som var lärare i Bergsjön, hon förklarade extremt pedagogiskt så till och med jag fattade logiken. Jag gick i fyran när vi flyttade till Mölnlycke och helvetes resan började. Eller fortsatte.. Jag fattade inte varför de större barnen alltid skulle hacka på mig. Jaga hem mig med sina mopeder eller lägga snö innanför jackan.  Parallellt med allt det bra också såklart. Jag hade många vänner, intressen och var en glad tjej. Det var ingen som såg mina tårar, eller när killarna i högstadiet knuffade ner mig och min cykel i leran på gångstigen. Jag skrattade åt busringandet som i verkligheten kändes som eld i bröstet.
Men gjort är gjort och idag kan jag som vuxen välja att hantera det. Men hade jag varit en bättre människa om jag fått hjälp tidigare? (Kan inte bli bättre kanske, men det hade ng underlättat) Jag var hos psykologen första ggn som artonåring och hamnade tyvärr hos helt fel snubbe. Jag löste problemet med mobbningen själv genom att ge en av ledarna en snyting när han slog sig lillebror. Som var en av mina bästa vänner och min hemliga kärlek. Jag uppmanar ingen att slåss, men i den stunden löste våld mitt problem.

Idag är jag fortfarande en glad tjej. Stark och enveten. Med världens mest krävande jobb - supermamma :) Idag har vi äntligen fått igång en utredning och har kontakt med BUP. Och jag lovar dig min älskade son, att om jag hoppar på samma utredning så har jag säkerligen alla bokstäver utom I och Q ... Det är inget fel i att inte förstå samhället, skolan eller de konstiga orden i svenska provet. För DU är det mest VÄRDEFULLA jag har och tillsammans fixar vi allt! DU har fått mig att förstå att det är ok att inte vara perfekt. DU har format mig till den jag är idag, den som sprider glädje och kärlek omkring mig.

Jag är stolt över att vara lite dum i huvudet ibland.
För man är aldrig ensam.

DU är aldrig ensam.

Vila i frid

I förra veckan fick jag ett telefonsamtal om att min bonusmorfar gått bort. Att han inte har ont längre. Man är aldrig riktigt beredd fast man vet. Vet att det kommer hända. Varje vaken dag ger ett hopp.
Min biologiska morfar har aldrig funnits för mig. Han söp bort sitt liv, valde en annan dimension.
Jag sörjer med mina systrar, vars morfar valde att vara min "morfar" också. Släktband är inte alltid blodsband. Familjen är den vi själva väljer.
Valde att skjuta undan min sorg en stund och försökte jobba på som vanligt. Rutiner som ligger i ryggmärgen hjälper en framåt i sådana lägen, och vetskapen om att andra i min omgivning behöver mig gav mig också styrka såklart.

Så kom då denna dagen.
Lördag. Arbetsdag. En halvtimme in på dagen, när jag skulle hämta ett dokument på service fick jag beskedet att även du lämnat oss. Älskade vän <3 Så länge du tappert kämpat, känner få med så gott hjärta som du. Det var du som alltid hade ett leende, kloka ord och fick oss att skratta. Det var du som vågade prata med mig öppet om tumörer och cancer när jag fick min förändring. Nu orkade du inte mer och fick somna in hos familjen. Jävla cancerhelvete!

Jag försökte verkligen. Men fick överge arbetsdagen. Tårarna tar liksom aldig slut.

Underbara Eli och vackra Eva, vila i frid. Jag älskar er. <3

Äntligen min tur

17 dgr :)
Så länge sedan är det jag äntligen fick min alldeles egna efterlängtade lägenhet!
Tack vare fantastiska vänner gick flytten otroligt smidigt och jag boade in mig på bara några dagar. Jag trivs ypperligt bra, det är en obeskrivligt skön känsla. MIN borg, på sjätte våningen. Inglasad balkong, älskar att se trädkronorna precis utanför fönstret.
Sedan att några har invändningar mot att det blev Kortedala stör mig inte det minsta. Här är vackert, lugnt och nära till allt. Taskigt med parkeringsplatser bara, men sådant löser sig allt eftersom.

Satt imorse och läste mina inlägg sedan tidigare och blev nästan lite berörd själv. Så mycket som har hänt detta året, väldigt omtumlande. MEN det har gjort mig starkare, lugnare, gladare och mer självsäker. Det är så otroligt viktigt att lyssna på signalerna och följa magkänslan. Inte alltid lätt, men då är det heller ingen utmaning. Och det är ofta de som formar oss.

Annars rullar livet på som vanligt. Jag jobbar, ler, dansar, är mamma och vän. Är lika rapp i käften när det gäller, lika mjuk i dansen, samma busiga jag. Ger och tar. På mina villkor såklart :)

Har faktiskt börjat kikat lite på en dejtingsajt. Inte för att jag vill ha något förhållande, utan mer för att jag kan. Det är kul med lite nya chattkonversationer. Sedan får vi se vad som händer.
Men inte redo för någon relation mer än vänskap.
Å där får jag så mycket, mina vänner och dansisar berikar verkligen mitt liv! Ni är bäst <3

Dags att plocka iordning lite här hemma, barnen kommer idag <3
Ha det gott, ta hand om varandra!!

Tacksamhet

Vad är tacksamhet för dig?
Vad krävs för att vi ska kunna känna tacksamhet?


Dagar som är tunga och grå är det väldigt svårt att känna positiva tankar, och hitta tacksamheten. Att hitta ngt bra över huvudtaget i den gråa sörjan är extremt jobbigt.
Men det går!
Throw me to the wolves and I'll come back as a leader of the pack!
Det finns alltid inom oss, styrkan. Även den hamnar i viloläge och kommer tillbaka, lite starkare och mer förståndig för varje gång!

Idag känner jag stor tacksamhet! Jag har, inom loppet av en vecka, tacklat rädslan två ggr och vunnit!
Att jag just idag har bråkat med min migrän stör mig inte så mycket.
1. Min tumör har slutat växa! Efter år av oro och kontinuerliga kontroller
2. Vi var en hårsmån från att krocka, klarar oss utan en skråma

Även om jag är jävligt less på min boende situation, kan känna en saknad efter någon, är trött och jävlig och enveten och skitjobbig emellanåt ... så är jag idag tacksam. Det finns en mening för mig, för dig - ge fan aldrig upp!

Älska dig själv, acceptera och respektera dig själv!! Så kommer resten av sig självt

Nu ska jag bara lära mig att skynda långsamt... gaaaah
Tur jag har dansens magiska värld att virvla mig in i

Puss på er!